Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Mikael Yvesand
”Ha en nice dag”
Polaris, 141 sidor
Gud hjälpe huvudstaden, men Luleås bästa har flyttat in. Med ”Ha en nice dag” avslutar Mikael Yvesand det han kallar Luleåsviten, vars mycket lyckosamma första delar är debutromanen ”Häng City” och uppföljaren ”Våran pojke”. I den nya romanen träffar vi ett gäng som flyttat till Stockholm och sedvanligt klamrar sig fast vid tillfälliga bostadslösningar, tillfälliga jobb och tillfälliga fyllor. Det är Jonna, Kalle och Kalles lillebror Bennus. Berättaren är namnlös fram emot slutet, då Kalle adresserar honom som ”Woffe”. Så okej. Woffe får det bli.
Yvesand har inlett de tidigare romanerna med ett lyriskt, postromantiskt anslag som framkallat det bästa hos den svenska rocklyriken. Eller hos en Lars Tunbjörks foton som kasserats för att de varit för mycket ur fokus, eller alltför riksgrå för att kunna beskriva tillståndet Sverige på ett tillräckligt estetiskt sätt. Yvesand kan sina tomma parkeringsplatser vid fyratiden på morgonen. Han har sett måsarna vid återvinningen, sorterat ölringarna på den lokala sportbaren och blinkat snöröken ur ögonen mellan två hållplatser i februari. Som vi alla har.
Det är som att dessa fjärran våldsdåd och förövare känns mer handfasta än någonting annat.
Jerome K Jeromes roman ”Tre män i en båt” från 1889 anses vara något av det roligaste som skrivits på det engelska språket. Den handlar om tre män och en hund som beslutar sig för att semestra på en båt uppför Themsen. Själv håller jag med om omdömet. Den är oöverträffad i sin torra dramatik med en försmak av Monty Python. Men snarare än en humorist var Jerome egentligen en melankolisk romantiker med smak för mossbeväxta kyrkogårdar och alltings flyktighet. Det finns passager av detta slag i hans roman, men i regel skjuts de i sank av intrigens gång. Han fogade sig i vad publiken ville ha, J K Jerome.
Mikael Yvesand behöver inte alls foga sig efter någonting, men något av samma drastiska stilbrott finns hos honom. Fast det rör sig inte om engelska kyrkogårdar utan om den lyriska inledningen som leder till ett dödspackat fyllo om natten i Kalmar. Eller den kvävt hotfulla stämningen i hörnsoffan på en sportbar i Gällivare där alla andra bär en ”konfrontativ keps”.
De fyra vännerna lämnar Stockholm för att planlöst resa med bil genom resten av Sverige. Men inte riktigt planlöst. Berättaren har en dragning åt att resa till platser där spektakulära våldsbrott har timat. Kända mördares namn dyker upp här och var, men till skillnad från i de två tidigare romanerna är våldet inte akut i ”Ha en nice dag”. Det är som att dessa fjärran våldsdåd och förövare känns mer handfasta än någonting annat. För vad finns det för annat, när man är mellan 25 och 30 och hyr ut sin andrahandslägenhet för att få in lite stålar och förgäves på tomgång filar på sin cv inför nästa hopplösa intervju.
Den här gången avkräver Mikael Yvesand läsaren en rejäl portion god vilja för att hitta de mer bärande strömmarna under dagarnas skum. De finns, men framför allt är ”Ha en nice dag” en plågsamt rolig roman. Jag har vansinnigt svårt för lustiga romaner. Den där sortens romaner där man känner hur författaren gnuggar händerna och på förhand tänker sig en läsare som införstådd beundrar det vitsiga. Jag tänker på Douglas Adams, till exempel.
Två gånger under den episoden exploderar jag av skratt och kan inte hålla fast i boken
Yvesands humor är inte sådan. Jag kan själv vittna om detta, eftersom jag inte klarade av utmaningen när han låter Bennus under bilresan köra en lek. ”Den går ut på att han berättar nåt vettlöst sorgligt och säger att man inte får skratta.” Två gånger under den episoden exploderar jag av skratt och kan inte hålla fast i boken.
Det är ju detta med Yvesand, att han har ett perfekt språkligt gehör. I synnerhet när han – som han ofta gör – låter sina lätt infantila men samtidigt lingvistiskt streetsmarta gestalter blanda in myndigheters och andra auktoritativa instansers klyschor i dialogen. Eller bara … jag vet inte, svårt att definiera. Jag ger ett exempel:
”Nog är det vackert”. Kalle ställer sig rakryggad och sveper med handen över rondellen och Bauhaus. Vi är parkerade utanför ett Circle K och McDonald’s i nåt industriområde i norra Umeå.
Nog är det vackert.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur