Det Emil Hansius kommer att ångra allra mest på sin dödsbädd, säger han i Sommar, är att han ägnat så mycket tid till att oroa sig. Han har, nästan så länge han själv kan minnas, lidit av oro. På förskolan tecknade han kolsvarta bilder, medan hans jämnåriga målade färgexplosioner. När han som sjuåring insåg livets förgänglighet kunde han inte längre sova.
I en viral video från 2021 pratar Hansius om hur deprimerade människor kan se ut som han och vara den roligaste typen man känner. Samma ärende driver han här: att ge psykisk ohälsa ett ansikte, eller kanske snarare en röst.
Piteåsonen Emil Hansius har snabbt seglat upp som en av Sveriges största youtubers. I kontrast till många av sina internationella kollegor, som odlat sin framgång på förnedring, är Hansius en sällsamt ödmjuk kraft. Han möter människor i ögonhöjd.
Berättelsen börjar med ett sterilt läkarbesök. Han kan inte sluta gråta och läkaren är den enda som vet om hans största hemlighet: oron. Genom programmet redogör Hansius för vad han tror ha orsakat detta maskineri. Är det den älskade hunden Caesars död? Den hårresande pennalismen i grundskolan? Eller hans hjärna som, berättar han, bara har bestämt sig för att bete sig som ett ”arsle”?
Det blir nästan tradigt och jag hinner oroas över hur mycket mer jag orkar höra innan jag själv faller dit. Tills han vittnar om den överbelastade vårdcirkusen.
Som 20-åring gråter han sig nästan blind i bilen och när han väl söker vård får han medicin utskriven, medan läkaren ställer honom i kö till psykolog.
Elva år senare är han 31 år och står fortfarande i kö.
Men det är också de elva åren jag är nyfiken på att höra mer om, utöver hur mycket lättare det blev när han delade bördan med sina föräldrar, det korta partiet om hur han blev youtuber och hur han nu drivs av viljan att övervinna psykets parasiter.
Det är omöjligt att inte bli berörd när Hansius beskriver hur livsprojektet har blivit att inte låta oron spilla över på de älskade tvillingarna. Den annars monotona rösten tjocknar.
Läs fler Sommarkommentarer:
Nora Andersson: Ärkebiskopen bjuder på en kysk version av ”lilla döden”
Nicholas Wennö: Amanda Jansson fann arbetslusten när hon grenslade ett docklik
Johan Croneman: Kan någon lyssna på Carl Skau utan att radikaliseras?
