Mot Moldavien med ”the worst train ride”

Den som googlar på tågresa mellan Bukarest och Chișinău behöver inte skrolla länge innan det dyker upp resultat som ”the worst train ride”.

Är det verkligen så illa? Jag bestämmer mig för att titta på en video med namnet ”The worst train journey of my life – I loved it!”. Har man med råge passerat 50 så är inte primitiva äventyr det kroppen ser fram mest emot, trots att hjärnan ofta är av en annan uppfattning. Men det halvtimmeslånga videoklippet ger faktiskt ett visst hopp om att resan kanske trots allt inte motsvarar fysisk tortyr.

Det finns naturligtvis bekvämare alternativ för att transportera sig mellan de vackra huvudstäderna. En flygresa tar knappa timmen och att åka buss motsvarar tidsmässigt en normal svensk arbetsdag. Båda alternativen är dessutom ungefär i paritet med vad en tågbiljett kostar mellan Bukarest och Chișinău. Det finns alltså varken ekonomiska eller tidsmässiga incitament för att göra resan på räls. Men – äventyret lockar när jag via den moderna rumänska metron anländer till tågstationen Gara de Nord.

Jag har, för att vara säker på att få en egen sovkupé, kommit till tågstationen flera timmar innan avgång. Men tiden passerar snabbt när man studerar liv och rörelse på de rumänska perrongerna.

När tåget rullar in och jag går till min kupé är tidsresan ett faktum. Jag kan inte påminna mig om att ens svenska tåg på 70-talet var av liknande standard, men jag gillar vad jag ser. Filmklassikern ”Mordet på Orientexpressen” fladdrar förbi i mitt undermedvetna, men jag hoppas på en lugnare utveckling denna gång.

På tåget finns det gott om utländska turister som är lika exalterade som jag över att göra denna resa. Jag hinner knappt slå mig ner förrän en kvinna stannar till och börjar småprata med mig på engelska, ett språk som vi ganska snart kan växla över till vårt modersmål. Det är nämligen svenskan Jeanette Andersson, en världsresenär med förkärlek för brutalism, en form av arkitektur som det finns gott om i Östeuropa.

Vi fortsätter vår diskussion i den spartanska restaurangvagnen – en plats där kocken lyckas få till riktigt välsmakande rätter som naturligtvis sköljs ner med ölet med samma namn som den moldaviska huvudstaden. Det tar inte lång stund innan det är fullt i den lilla vagnen. Ryktet om den överraskande goda kvällsmaten har tydligen färdats snabbt genom tågsetet.

Resten av kvällen handlar om att försöka hamna i ett stadium av symbios med den skakiga tåglunken, men det dröjer ändå inte alltför länge förrän ögonen till slut går i kors.

Någonstans mitt i natten stannar tåget eftersom det är dags att att anpassa det till den moldaviska rälsbredden. En manöver som tar sin tid och även innebär att vissa passagerare, bland annat min svenska landsmaninna, får nattligt besök i sin kupé. Det ska nämligen öppnas en golvlucka i de yttersta kupévagnarna för att kunna genomföra processen.

Vi tuffar vidare, i den moldaviska myllan. Nu återstår endast ett par timmar till den vackra tågstationen i den moldaviska huvudstaden. Vårt slutmål.

Med facit i hand gjorde filmklippet på Youtube resan rättvisa, inte minst rubriken. Det går nämligen inte annat än att älska den här tågresan.