Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Snart är den här: den bedrägliga ”det är lugnt, jag vill inte ha bråk” och så bara PANG – kniv i magen-kylan. Vad passar väl då bättre än att krypa upp i soffan och bli osams över ett evighetslångt parti Monopol?
Nu finns en helt ny variant, som vänder sig direkt till alla som tröttnat på den orangea kungen i väst. Vilket är rätt många: 20 000 personer har hittills köpt brädspelet American dictator av de driftiga kanadensiska ungar som uppfunnit det (CBC 5/10).
Och ja, i denna särskilda Monopolvärld är förstås reglerna till för att böjas och bändas och brytas efter eget behag, på klassiskt trumpskt manér.
I denna särskilda Monopolvärld är förstås reglerna till för att böjas och bändas och brytas efter eget behag, på klassiskt trumpskt manér.
Spelplanen består av städer, där man ska försöka bygga golfbanor, skrytskrapor och semesteranläggningar. Det finns inget fängelse, däremot kan man läggas på is (en referens till migrationspolisen ICE), varifrån man kan köpa sig fri genom att muta diktatorn med 60 dollar och på så vis bli benådad. Man kan även köpa en domare, för att få inflytande över Högsta domstolens beslut. Drar du ett ”Quiet, piggy”-kort måste alla andra vara tysta i en hel omgång.
Och så vidare – här finns uppenbarligen många lager av fyndigheter att skrockande upptäcka. Kanske kan man även tänka sig ett framtida tillägg där det gäller att annektera Grönland, döpa om geografiska landmärken till något med ”America” och göra om Gazaremsan till ett turistmål?
American dictator är hur som helst verkligen ett genialt spelkoncept. För det är så lätt att långsamt vänja sig – i någon mening har vi väl alla gjort det. Saker som för tio år sedan hade blivit en självklar huvudnyhet och inneburit kalabalik, avgång och nyval blir nu bara det senaste nytt i en lång vannsinneskavalkad av uppdateringar om den amerikanske presidenten.
Att han först vägrade erkänna sig besegrad efter valet 2020, och eldade på folkmassorna som stormade Kapitolium.
Hans lögner och överdrifter, och de AI-genererade bilderna där han själv framträder som en Kristusgestalt. Hans nära relation till Ryssland. Hans kopplingar till människohandlaren Jeffrey Epstein.
Att han använder migrationspolisen ICE som sin privatarmé och attackerar civila.
För att bara nämna något.
Det är en nednötning. Och det är lätt att misströsta, ge upp. Vilket givetvis passar diktatorer perfekt. Det är också lätt att, när man tänker på världsutvecklingen, bli rädd. Och rädsla är en paralyserande känsla som bryter ned allt motstånd – också detta gynnsamt för despoter.
Humorn är ett motgift mot båda dessa tillstånd. Humor som dessutom går ut på att sitta tillsammans med andra en kväll och driva med makten? Ovärderlig.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det som händer i Paris är inte demokrati – det är motsatsen
Lisa Magnusson: Sexdokumentären får Jan Guillou att blotta sig pinsamt mycket
Lisa Magnusson: Självklart ska man vara ärlig mot barn – men det finns ju gränser
Lisa Magnusson: Vissa högerpolitiker leker verkligen med elden nu