Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I över tio år har våldsmän från bosättningen Esh Kodesh gjort livet surt för den palestinska byn Qusra, stulit mark och bränt moskéer. Då och då har smånotiser om detta nått omvärlden, men den har haft blodigare och mer akuta frågor på sitt bord. Som George Orwell ofta påpekade så upphör det som blir vardag att vara nyheter.
Men ibland händer motsatsen, och en glömd skandal blir synlig igen. Som i veckan då bosättare inrättade sig i flera hem i Qusra. Plötsligt riktar medier i hela världen blicken mot den lilla byn på randen av Jordandalen och försöker tolka det besynnerliga skådespelet. Tolv gånger på fyra dagar har israeliska soldater kört bort israeler från de palestinska hem där de inrättat sig. Lika många gånger har inkräktarna återvänt, framför näsan på tungt beväpnade elitstyrkor.
Under det veckolånga uppträdet har premiärminister Benjamin Netanyahu inte sagt ett ord.
Flera av bosättarprojektets anhängare, som Israels USA-ambassadör Yehiel Leiter och USA:s Israel-ambassadör Mike Huckabee, har kallat händelserna i Qusra för ”terrorism” och krävt handling. De inser att rubrikerna skadar deras sak. Men under det veckolånga uppträdet har premiärminister Benjamin Netanyahu inte sagt ett ord. Senast han yttrade sig om saken var under en intervju med CBS, då han fick frågan ”Varför sätter ni inte stopp för detta?”. Efter några sekunders tvekan trollade han fram en förklaring:
– Det är inte vårt fel. Det är domstolarnas. De ger våldsverkarna för lindriga straff.
Med det fick intervjuaren nöja sig. Hon visste inte att endast en bråkdel av våldsbrotten på Västbanken leder till polisutredningar; att 93 procent av dem läggs ned och att blott tre procent av åtalen leder till fällande dom. Antalet grova våldsbrott är tre till fyra per dag – smärre trakasserier, handgemäng och blessyrer oräknade.
Så varför låter Netanyahu det ovärdiga spektaklet i Qusra fortsätta? Han, till skillnad från koalitionens extremister, inser vilket pris Israel betalar utomlands, moraliskt och politiskt.
Men Netanyahu är mitt inne i en valkampanj, där hans parti Likud tävlar med två bosättarpartier som öppet prisar fördrivning av palestinier. Resoluta ingripanden mot våldet skulle kunna driva väljare i famnen på finansminister Bezalel Smotrich och polisminister Itamar Ben-Gvir. Försvarsminister Israel Katz från Likud lider av att se bosättarna göra narr av elitstyrkorna, men törs inte heller sätta hårt mot hårt – bilderna skulle kunna användas mot Likud.
Smotrich och Ben-Gvir hoppas att den allt svårare vardagen på Västbanken ska tända gnistan till ett palestinskt uppror, som skulle ge Israel skäl att dra sig ur Osloavtalen.
När koalitionen tillträdde för snart fyra år sedan sköttes ockupationen av fyra någorlunda oberoende myndigheter: armén, polisen, civiladministrationen och säkerhetstjänsten Shabak (också känd som Shin Bet). Alla dessa leds i dag av extremister, utnämnda av Netanyahu.
Smotrich och Ben-Gvir hoppas att den allt svårare vardagen på Västbanken ska tända gnistan till ett palestinskt uppror, som skulle ge Israel skäl att dra sig ur Osloavtalen från 1993 och 1995, de som reglerar uppdelningen av Västbanken mellan Israel och det palestinska självstyret. Utan de självstyrande A- och B-områdena, och utan palestiniernas väpnade styrkor, kan hela området annekteras och öppnas för bosättning. De hem i Qusra som våldgästas av bosättare är inte valda på måfå, utan för sin symboliska betydelse: de ligger på självstyrande palestinskt område, där israeliska civila inte har rätt att uppehålla sig.
Läs mer:
Emma Bouvin: Extremistiska bosättare belägrar familjens hus