Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under tre och ett halvt års strider om demokratins former, där Benjamin Netanyahus koalition gjort klart sin ambition att vinna politisk kontroll över rättsapparaten och medierna, har regeringen hittills undvikit att öppet trotsa Högsta domstolen, som i sin tur gjort allt för att undvika en definitiv brytning med den verkställande makten.
På papperet var det justitieminister Yariv Levin och kommunikationsminister Shlomo Kar’i som tog initiativet till söndagens beslut, men ingen tvekar om vem som gav klarsignalen: Netanyahu, som är på desperat jakt efter en stridsfråga som kan få valkampanjen att handla om något annat än massakern i oktober 2023 och Israels växande internationella isolering sedan dess.
Den formella bakgrunden till söndagens dramatiska beslut är regeringens plan att skaffa sig större kontroll över de fyra kommersiella tv-kanalerna, samtidigt som man avbryter finansieringen av public service-kanalen TV 11. Mediemyndigheten, som reglerar och ger sändningstillstånd till privatägda kanaler, har hittills varit relativt opolitisk.
Men på sistone har sju personer i myndighetens styrelse ombetts eller pressats av regeringen att avgå. Därmed, säger regeringen, är styrelsen inte längre beslutsmässig och kan inte avgöra viktiga frågor. Två viktiga frågor där regeringen vill bestämma själv gäller demokratiaktivisters försök att köpa TV13 av en av Netanyahus vänner; samt ökade statsbidrag till Netanyahus egen Kanal 14.
Viktigare än dessa sakfrågor är regeringens symbolladdade beslut att bryta mot politikens grundprincip
Detta, säger HD, får regeringen inte göra. Mediemyndigheten är inte något regeringsorgan, dess styrelse får inte manipuleras och regeringen kan inte fatta beslut i dess ställe.
Viktigare än dessa sakfrågor är regeringens symbolladdade beslut att bryta mot politikens grundprincip. Regeringar rättar sig i Israel efter HD, en regel som gett politiken ett minimum av stabilitet trots att landet inte har någon författning.
HD har sällan ingripit mot regeringar, men då det skett har det fått stor betydelse: HD har förbjudit konfiskation av privat palestinsk mark för att bygga bosättningar, förbjudit rasistiska politiker att delta i val och i fjol blockerade HD regeringens plan att utnämna domare på basis av politisk lojalitet. Regeringar av skiftande partifärg har alla böjt sig för HD:s domslut.
Nu när detta tabu är brutet så ligger vägen naturligtvis öppen mot vägran att åtlyda HD i fler frågor, tills domstolen mist sin status som sista moraliska instans. Netanyahu hoppas att striden om HD:s roll skall gynna honom under valkampanjen. Oppositionspartierna lovar att bekräfta och stärka HD:s status om de återtar makten i oktober.
