Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jonas Bonnier börjar sitt program med att annonsera ett avslöjande. För den som ännu inte har hört programmet blir det ju taskigt att här skriva ut detta, men säg så här: Han demaskerar sin författarpseudonym, och denna är inte Bo Balderson.
Han har alltså skrivit fyra böcker under pseudonym. Varför då? Han har ju nått författarframgångar i eget namn och parallellt innehaft toppjobb, till topplön, i familjeföretaget – en av Sveriges mäktigaste koncerner. Det är just om detta hans Sommar till nästan uteslutande delar handlar, hans åtminstone halvhjärtade flykt från familjen, namnet, arvet. Från misstankar om att ha haft en gräddfil.
Jonas Bonnier är, som alla, ett barn av såväl sin tid som sin klass. Han föddes 1963 och – you do the math – blev vuxen medan kulturen fortfarande föraktade överklass och kapitalism, alltså inte alls som i dag då vi dyrkar dem. Så klart ville han därför bli författare och inte någon företagsmagnat. Detta samtidigt som familjen skulle komma att dra in honom i businessen. Om denna dragkamp mellan konstnärskapet och makten och härligheten berättar han med lätthet, och en snygg melodi i stämbanden, utan ett spår av den evinnerliga gnällighet som framgångsrika arvtagare (av kultur, ekonomi eller både och) ger uttryck för bland annat i just Sommar i P1.
Han har humor och han ger ett högst sympatiskt intryck: Det här är en trevlig karl
Jonas Bonnier betraktar sitt liv så där lite från sidan. Allt berättas med en anekdotisk ton. Där han kommer ifrån har man råd med självdistans, och misslyckandena blir mest som skojiga gupp i livets vägbana. En djup depression, exempelvis, nämner han bara i förbigående. Dåliga affärer inte alls.
Resultatet av denna liksom fiktiva berättarstil blir att man ibland tänker ”vänta lite här nu, är detta sant?” Jag sätter min halmhatt på att Jonas Bonniers Sommar, när allt summeras i höst, kommer att ha orsakat flest googlingar av alla program.
Men det fina är att stilen passar så väl i radiosammanhang, i synnerhet Sommar. Jonas Bonnier är personlig, inte smetigt privat eller självömkande, han har humor och han ger ett högst sympatiskt intryck: Det här är en trevlig karl som vet att bygga etos. Det kanske alla som hört honom i ”Talkshow i P1” kunde misstänka, men här är det fullt ut bevisat: Det är ju radioman du ska vara, Jonkis!
Läs fler kommentarer till årets Sommar i P1
Kristofer Ahlström: Amanda Romare prickar in det sämsta och näst sämsta med Sommar
Sanna Torén Björling: Svårt att värja sig när Martin Kragh tar oss till dödens närhet
Och här hittar man listan på årets Sommarvärdar