Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det hugger till i bröstet när blicken når den välbekanta infarten.
Inne på gårdsplanen står de. Tre stugor på rad, i Marsfjällets skugga.
Jag tittar på dem och blir yr.
Herregud, var de så små?
När jag var här senast som barn, var stugorna stora. Och nyckeln till den magiska fjällvärlden.
Jag tassar närmare. Stugorna är masoniteklädda, med tunn läkt. De byggdes av Masonite AB i västerbottniska Rundvik, där pappa jobbade. Vår lilla familj var inte här ofta. Men ibland åkte vi hit, till fjällen, nästan gratis.
De var också något mer, som jag inte förstod då: en symbol för den svenska modellens kanske mest förbisedda pärla.
Semesteranläggningarna.
De byggdes för Koreapengarna. Jo, du läste rätt.
För när fack och arbetsgivare förhandlade var det inte bara om löner och kollektivavtal. De byggde upp en parallell välfärdsstat, med försäkringar, tjänstepensioner – och hundratals små stugbyar runt om i Sverige. Och så det intressanta: De driftades partsgemensamt av fack och arbetsgivare i, här kommer två gamla fina ord, personal– eller semesterstiftelser.
Som i Marsliden.
Och de byggdes för Koreapengarna.
Jo, du läste rätt.
1950-talets Koreakrig gav svensk exportindustri väldiga vinster. För att dämpa inflationen lade man en del i sociala fonder och företagsstiftelser, som bland annat bekostade semesterstugor för anställda.
Och så fanns kronan på verket: Stiftelsen Centralfonden.
Den drevs partsgemensamt i skogsindustrin. För Koreapengarna skapades en rehabiliteringsanläggning i spanska Marbella med läkare, sjukgymnaster och pooler.
Anställda kunde åka dit en hel månad, sjukskrivna. Den bättre hälften fick följa med gratis.
Men fallet smög sig på.
Skatteverket började beskatta subventionerade fritidsbostäder. Enkla gemensamma stugor tappade lyskraft när vi började flyga till Thailand, var och en för sig.
Visst finns semesteranläggningar kvar, men de allra flesta är borta.
Masonitestugorna såldes på 80-talet. Marbellaanläggningen höll ut till 2017.
Kvar står tre små stugor i Marsliden.
Som ett monument över en svensk modell som försvann.
Läs mer:
n’Jonas förra kåseri: Hur vet ni vad klockan är? Kollar i mobilen, va?
n’Jonas-klassikern: Varför finns det snart inga som Birger?
Veckans mest lästa kåseri: Jag hade fel om spetta/spätta – gissa om läsarna hörde av sig
DN:s alla kåserier finns samlade här.
