Under de mer än fyra år som Ales Bjaljatskis senaste fångenskap varade flyttades han mellan olika häkten, fängelser och fångläger. Misshandeln satte djupa spår i hans hälsotillstånd, och han har stegvis återhämtat sig från den utmärglade kondition han befann sig i när han frigavs.
– Jag kom ut, och tack och lov med livet i behåll, säger Bjaljatski.
Efter flera månader av rehabilitering kan han nu ägna sig åt demokratiarbete och sin människorättsorganisation. Och att läsa ikapp allt han missade under fängelsetiden.
Jag skrev ”senaste”, därför att det var långt ifrån första gången han satt inspärrad som politisk fånge i Belarus. 1996 – två år efter Lukasjenkos makttillträde – hade han bildat människorättsorganisationen Vjasna (”vår” på belarusiska). Några år därefter, 2011, dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse. Domen grundades på hopdiktade anklagelser om ekonomiska oegentligheter.
Senast jag mötte Bjaljatski var i december 2020, då han besökte Stockholm för att ta emot Right Livelihood-priset. Det var några månader efter det väldiga folkupproret i augusti som utlöstes av att Aleksandr Lukasjenko förklarat sig som vinnare i presidentvalet. Protesterna slogs brutalt ned. Tiotusentals människor greps, de flesta oppositionsledare satt i fängelse eller hade tvingats i exil.
Att Bjaljatski befann sig på fri fot, och till och med hade kunnat resa utomlands för att hämta priset i Stockholm, var inte alls självklart. Under tre årtionden som demokratiaktivist hade han gripits 25 gånger, och suttit inspärrad i Lukasjenkos fängelser i över fyra år.
Han gav mig en förklaring till varför han hade undgått att bli arresterad denna gång: ”De kan inte frihetsberöva alla när hundratusentals belarusier protesterar”.
Trots att han var på det klara med att han skulle frihetsberövas återvände han hem till Minsk. Ett halvt år senare, i juli 2021, greps han och dömdes till tio års fängelse.
I den helvetesvandringen som följde hamnade han till slut i en straffkoloni vid staden Horki, en mil från gränsen till Ryssland.
Värst var det, berättar han, under de sex månader som han utsattes för den strängaste formen av straff, så kallad ”kartser”. Det är en ökänd sovjetisk form av isoleringscell på några kvadratmeter, där den fängslade inte har kontakt med andra intagna och det är iskallt under de bistra vintrarna.
Hans hälsa tog mycket stryk, och han fick länge ingen vård.
– De behandlade mig inte där. Läkarna försöker hjälpa, men det finns speciella agenter som övervakar politiska fångar, och all medicinering och behandling är beroende av deras medgivande.
Han hade haft problem med sina åderbråck under lång tid. Men trots att benet var svullet lät de honom inte bli opererad på över två år. Först sommaren 2025 togs han in för att opereras på ett fängelsesjukhus i Minsk.
Han hade ingen kontakt med KGB-funktionärer under fångenskapen.
– De känner av hur man reagerar. Står man bestämt fast vid sin ståndpunkt petar de inte på en.
En gång, berättar han, kom reportern Raman Pratasevitj från den statliga televisionen och ville intervjua honom. Men det blev inte av.
– Jag ställde inte upp utan sa: ”Raman, gå härifrån!”.
Det var samme Pratasevitj som tidigare var aktivist och bloggare i exil som greps i maj 2021 när ett Ryanair-plan med honom ombord tvingades att landa i Minsk. Han dömdes till åtta års fängelse, men benådades kort därpå av Lukasjenko. Därefter bytte Pratasevitj sida och började arbeta för regimen.
Bjaljatski skrattar till vid minnet.
– Han uppvisade svaghet. Tack och lov finns det inte så många människor i våra politiska kretsar som ger efter för utpressning. Men han blev nog rädd och ställde upp i tv där han sade sig ångra sin oppositionella verksamhet.
Det var den 13 december, alltså för fyra månader sedan, som Bjaljatski frigavs från straffkolonin. Efter en nattlig bilresa genom Belarus med förbundna ögon, över gränsen till Litauen, anlände han till slut till Vilnius i sällskap med några amerikanska diplomater och en grupp andra fångar.
Han drar upp en liten blå bok ur kavajens innerficka. Där står ”Reisebevis” och ”Kongeriket Norge”. Att han är skriven i Norge beror på att han hösten 2022 tilldelades Nobels fredspris och att hans hustru Natalija reste till Oslo för att ta emot utmärkelsen.
I november 2022, en månad före prisutdelningen, fick hon besöka Ales i fängelset. Han bad henne hålla talet i Oslo för sin räkning. Och han sade att hon inte skulle återvända till Belarus utan stanna utomlands, i Polen, Tyskland, Norge – ”var du än vill, men kom inte hit”.
– Hon fick politisk asyl och jag anslöt mig till henne, och har nu uppehållstillstånd i Norge och norskt utlänningspass.
Fakta.Ales Bjaljatski
Född: 1962 i Värtsilä i sovjetiska Karelen.
Gift med Natalija Pintjuk sedan 1987. Bor i Oslo.
Bakgrund: Studier i litteraturhistoria och chef för litteraturmuseet i Minsk.
Politik: I samband med Sovjetunionens upplösning 1991 engagerade han sig politiskt och var medlem av Belarus Folkfront (BFP), som stod i opposition mot Aleksandr Lukasjenko efter dennes makttillträde 1994.
Två år senare, 1996, grundade han medborgarrättsorganisationen Vjasna. Organisationen ger stöd till personer som förföljs på grund av sina politiska åsikter.
Vjasna förbjöds 2003 efter ett beslut av Högsta domstolen.
Fängelse: Bjaljatski har ställts inför rätta ett tjugotal gånger. I augusti 2011 fängslades han och dömdes till fyra och ett halvt års fängelse för påstådda skattebrott.
Efter att protesterna mot det riggade valet i augusti 2020 slagits ned, dömdes han 2023 till tio års fängelse. Släpptes i december 2025.
Utmärkelser: Per Anger-priset (2006), Right Livelihood-priset (2020) och Nobels fredspris (2022).
Ales Bjaljatski är kluven inför den ”deal” mellan Donald Trump och Lukasjenko som ligger bakom hans frigivning.
Han understryker att det inte räcker att frige fångar, eftersom det sker ständigt nya gripanden. Det är förtrycket som måste stoppas.
– Lukasjenko söker en utväg ur det usla ekonomiska läget och vill slippa sanktionerna. Men regimen förblir vad den är. Så man måste förstå att det är byteshandel med en terrorist. Han har suttit i 32 år. Många tyckte att Orbáns 16 år vid makten var mycket, men Lukasjenko har suttit dubbelt så länge!
Enligt Bjaljatski är det viktigaste för EU och Sverige att ha en fast hållning och bibehålla sanktionerna. Kravet är ett slut på repressionen och att någon form av dialog inleds med oppositionen.
Det finns ingen anledning att häva sanktionerna ännu, anser han. Belarus hjälper Ryssland i kriget mot Ukraina, och har låtit Ryssland utplacera medeldistansrobotar med kärnvapenstridsspetsar på belarusisk mark. Och med hjälp av ryska FSB skickar de in migranter över gränsen till Polen.
Han har ingen bra förklaring till att Trump ”byter fångar mot konstgödsel”. USA har nyligen öppnat upp för att köpa kaliumklorid från Belarus igen efter ett par år av hårda restriktioner.
– Jag kan bara gissa varför. En teori är att han på något sätt vill påverka Putins position så att kriget mellan Ryssland och Ukraina avslutas. Frigivningen av politiska fångar är uppenbarligen inte huvudmålet.
Ändå är Bjaljatski inte helt pessimistisk. Han tycker att läget påminner en del om Polen på 1980-talet, då makthavarna inte hade folkets stöd. Så snart det hände något i Moskva – Gorbatjovs tillträde – föll systemet samman.
– Och nu beror framtiden för Belarus mycket på hur Ukraina klarar sig. Förblir Ukraina självständigt och demokratiskt och blir medlem i EU öppnar sig ett klart perspektiv för oss, att vi står näst på tur.
Läs mer om Belarus:
Belarus Oppositionsledare: Lukasjenko är mycket rädd för Trump
”Om de hade rört mina barn vet jag inte vad jag hade gjort”
Frigavs från straffkolonier efter deal med Trump – men tvingades lämna Belarus
