Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag var naiv nog att tro att ärkebiskopen inte skulle prata om döden. Men med stadig röst inleder han med: ”En gång ska du vara en av de som levat för länge sedan”.
Sedan låter han tack och lov ämnet vila, skönt för mig som har svårt att hålla dödsskräcken i schack. I stället berättar han om uppväxten i bibelbältets centrum, Jönköping. Där fick han många fina stunder i kyrkan, färre på fotbollsplanen.
I samma anda fortsätter programmet, det är förvånansvärt lite som förvånar. Jag har tyvärr inte lyckats räkna antalet gånger han nämner älska, tacksamhet och kärlek. Men det måste vara någon form av rekord i Sommar i P1.
Programmet löper genom nyckelögonblick i hans liv, från att som barn faktiskt ha fått en fysisk nyckel till kyrkan, via värnplikten och Kilimanjaro, till möten med flyktingar i Kenya och deltagandet i en återbegravningsceremoni i Tornedalen.
Varje händelse zoomas ut till vad man anar är hans hjärtefrågor. Kyrknyckeln blir vänskaper över generationer, värnplikten blir fredsbevarande, den smälta snön på Kilimanjaro blir klimatkrisen, mötet med flyktingar blir bistånd och återbegravningsceremonin blir att tåla olikheter.
Jag antar att han inte vet att de allra flesta förknippar uttrycket med att få orgasm
Till slut kulminerar alla delögonblick i gudfruktiga budskap: att älska världen tillsammans med Gud, att Gud svarar på böner genom människor, att Jesus kallades fredsfursten och att kärlek är kärlek och kärleken är av Gud.
Stundtals blir jag rörd. Kanske blir staplandet av allt gott helt enkelt bara för mycket.
Men precis när jag börjar släppa garden smyger sig döden på, igen. I programmets kanske mest överraskande ögonblick: när ärkebiskopen berättar att han samlar sina nära och käras dödsannonser i mappar på datorn. Även gamla lärare får plats.
Ärkebiskopen introducerar också ”lilla döden”. Jag antar att han inte vet att de allra flesta förknippar uttrycket med att få orgasm. För honom betyder det att somna, och det gjorde han ofta till sin mammas aftonböner när han var liten.
En gång sa en annan präst till honom: ”Vi ska vara roliga, men inte så roliga att folk inte vill hålla oss i handen när de ska dö”.
Du har inget att oroa dig för, Martin Modéus. Jag skulle gärna hålla dig i handen när jag i kväll går hem och övar på att dö litegrann. Alltså på ditt vis.
Läs fler Sommarkommentarer:
Nicholas Wennö: Amanda Jansson fann arbetslusten när hon grenslade ett docklik
Johan Croneman: Kan någon lyssna på Carl Skau utan att radikaliseras?
Tara Moshizi: Evelyn Mok berättar om hur hon blev mikrofonkåt
