Namnet på hennes hemstad är en politisk markör i sig. Jeanette Warke säger Londonderry.
– För katoliker heter staden Derry. Det kan den gärna göra, det är ingen stor sak.
Alla håller inte med om det. Namnfrågan har tröskats hela vägen upp till högsta domstolen i Belfast, som 2007 slog fast att kommunen fick kalla sig Derry, men att det juridiska namnet på staden var Londonderry.
Floden Foyle rinner bred och grå genom den. Till gränsen mot Republiken Irland är det inte mer än ett par kilometer. Derry/Londonderry – snedstrecksstaden som den ibland får heta – är Nordirlands näst största och påtagligt präglad av sin historia.
Jeanette Warke föddes i staden för 82 år sedan.
1972 var hennes man med och startade fritidsgården Cathedral Youth Club. Detta var mitt under den konflikt mellan republikanska katoliker och protestantiska lojalister som kom att kallas The Troubles. Syftet var att fånga upp pojkar som riskerade att ansluta sig till paramilitära grupper. Jeanette Warke är fortfarande engagerad i verksamheten, i vars lokaler hon tar emot oss.
– När vi öppnade gick beväpnade män runt på gatorna. De bankade med järnstänger på våra dörrar. En kväll kom de och sa åt oss att lämna vårt eget hem, vi fick 24 timmar på oss. Som många andra protestanter flyttade vi öster om floden. Vi kallar det för uttåget – The exodus.
Hon berättar gärna och länge om det förflutna. Men vi har kommit till Londonderry för att fråga henne om framtiden.
Nyligen undertecknade försteministrarna för landsdelarna Skottland, Wales och Nordirland, som ingår i staten med det långa namnet Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, ett samförståndsavtal där de åberopar ”rätten till självbestämmande”. Alla tre länder styrs sedan i maj i år av separatiska partier. För Nordirlands del är målet inte självständighet, utan en återförening med Irland som delades 1921.
För det krävs en folkomröstning som enbart kan utlysas av regeringen i London. Premiärminister Andy Burnhams popularitet bland irländare dök snabbt när han i slutet av augusti i år på ett bräde avvisade en sådan.
Det har inte grumlat optimismen hos Michelle O’Neill Nordirlands försteminister och ledare för det republikanska partiet Sinn Féin. Hon talar om att en folkomröstning kan ske redan 2030.
Jeanette Warke skruvar på sig i den ännu tomma gejmingsalen på fritidsgården.
– Personligen har jag en god relation till Dublin. Irländska utrikesdepartementet delfinansierar oss. Men en folkomröstning, extremisterna kommer nog att vilja ha en, fast jag kan ärligt talat inte se att det skulle hända.
Hon säger att hon aldrig har varit särskilt politisk av sig, till vänkretsen hör både katoliker och protestanter.
Brittisk vet hon inte om hon skulle kalla sig, trots att hon är en hängiven rojalist.
– Jag tror inte att jag skulle tycka om att bo i ett förenat Irland. Och så undrar jag: Varför ändra på något som fungerar, för det gör ju det nu. Nordirland är inte trasigt längre.
Man behöver inte gå långt för att höra motsatta åsikter. Några hundra meter från aktivitetshuset, på andra sidan stadsmuren från 1600-talet, ligger kvarteret Bogside.
”Inga bollspel” står det på skyltar fastskruvade i fasaderna på de låga, tätt stående tegelhusen. Gavlarna täcks av målningar som skildrar händelser från The Troubles, blodiga söndagen bland annat, då den brittiska militären sköt ihjäl 13 obeväpnade personer från Bogside som demonstrerade mot förtrycket av katoliker.
Framför en trädgårdsplätt står en mur målad med den irländska respektive palestinska flaggan. ”Två nationer, en kamp”, lyder texten.
– Westminster kommer att säga nej till en folkomröstning, man kommer att mixtra och manipulera med folkräkningen och opinionen, säger Niall. Han är i 30-årsåldern och bosatt i huset med trädgårdsplätten.
– Men du vet vad irländarna säger: ”Tiocfaidh ár lá” – ”Vår tid kommer”.
Han har pyjamasbyxor på sig och vill inte bli fotograferad, men säger att hans mamma vill. Hon heter Eileen, har sju vuxna barn och är uppvuxen i Bogside.
– Här skulle alla rösta för en återförening, 100 procent. Vi är irländare, helt enkelt. Men London kommer inte att släppa oss. Det finns för mycket pengar i Nordirland för att de ska låta oss gå, för dem handlar allt om ekonomi.
Enligt långfredagsavtalet som undertecknades 1998 och satte stopp för The Troubles ska Nordirland förbli en del av Storbritannien om en majoritet av den nordirländska befolkningen önskar det.
En opinionsmätning från i våras visade att 63 procent av den nordirländska befolkningen vill se ett förenat Irland. En folkomröstning har hållits, det var över 50 år sedan. 98 procent röstade för att förbli i unionen, men de katolska republikanerna bojkottade valet.
Sedan dess har Nordirlands demografi förändrats.
Katolikerna är numera fler än protestanterna. Att identitet och religiös tillhörighet skulle vara avgörande i en framtida folkomröstning är dock inte alls säkert.
– Att unga vill ha en återförening handlar framför allt om att det vore en möjlighet att skapa en ny konstitution, säger Caitlin Askin.
Hon är 26 år och arbetar som guide på The museum of Free Derry. Sin examen i historia tog hon vid universitetet i irländska Galway. Hon har upplevt båda länderna inifrån och sett hur diskussionen om en återförening gått från att vara djupt polariserad och laddad med sekteristiska undertoner, till att bli mer pragmatiskt orienterad.
Brexit kan förklara en del. Majoriteten av nordirländarna ville stanna i EU.
– Vi släpades ut mot vår vilja. Många unga vill studera eller jobba utomlands under en tid. Särskilt om man kommer från ett litet land som Nordirland. Brexit inskränkte våra liv, säger hon.
Den låga bolagsskatten har lockat till sig globala techföretag och gjort republiken Irland till en av världens mest snabbväxande ekonomier. Fast framgångarna har kommit långt ifrån alla irländare till del. Bostadsbristen är akut och sjukvården svårtillgänglig och delvis avgiftsbelagd. I Nordirland däremot är läkarbesök gratis och bostadspriserna fortfarande överkomliga, men jobben och karriärmöjligheterna färre.
– Det är inte fråga om att Nordirland ska införlivas i Irland, som DDR införlivades i Västtyskland. Jag låter kanske naiv, men jag önskar förstås att man plockar russinen ur kakan i båda systemen och grundar ett helt nytt land, säger Caitlin Askin.
Det är ingen liten sak. Caitlin Askin inser det.
För att det ska lyckas krävs en gedigen analys av myndigheter, lagar och samhällsfunktioner i Nordirland respektive i republiken Irland. Därefter en bred offentlig debatt. Dit har man inte riktigt kommit än.
– Ett förenat Irland är oundvikligt, vi vet bara inte när det kommer att ske. Jag ser hellre att det tar tid än att en folkomröstning hastas fram, där ingen vet vad de faktiskt tar ställning till och det blir lika kaosigt som brexit.
Fakta.Nordirland
● Ett land inom staten Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland. Har en 500 km lång landsgräns mot republiken Irland.
● Befolkningen är knappt två miljoner, varav 350 000 bor i huvudstaden Belfast.
● Inspirerad av den amerikanske medborgarrörelsen skedde under 1960-talet en politisk mobilisering för ökade rättigheter bland den katolska befolkningen. Det utvecklades under slutet av 1960-talet till en våldsam konflikt mellan republikanska katoliker och protestantiska lojalister och den brittiska militären. Konflikten, som fått namnet The Troubles, pågick till slutet av 1990-talet då Långfredagsavtalet undertecknades.
● Sedan 2024 leds Nordirland av försteministern Michelle O’Neill från partiet Sinn Féin som vill se ett förenat Irland.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Är detta början på slutet för förenade kungariket Storbritannien?