Okända ansikten i huvudstaden identifierade med AI

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Kring förra sekelskiftet finns två besiktningsbyråer i Stockholm. En för kött, en för prostituerade. Kvinnor som misstänks vara ”lösaktiga” tas av sedlighetspolisen och skickas till byrån i Gamla stan för att kontrolleras för eventuella könssjukdomar. Det krävs inte mycket för att plockas in: ute efter klockan elva, vistas på vissa gator, vandra fram och tillbaka på gatan i grupp.

I utställningen ”Stadens ansikten” på Stadsmuseet i Stockholm finns flera av kvinnorna på bild, och de är långt ifrån ensamma. Väggarna är täckta av en mosaik med porträtt av människor ur det förflutna: inte bara prostituerade utan även butiksbiträden, skådespelare, brudpar, tjuvar, barnfamiljer.

Många fotografier är iscensatta med kulisser och fantasifull rekvisita, andra tagna rakt upp och ned, som bilder på barfota och okammade barn i trasiga kläder. Kameran används också för att dokumentera stadens slum och elände.

Under andra hälften av 1800-talet ökar Stockholms befolkning kraftigt: 90 000 blir 300 000. Människor från landsbygden väller in i staden och samtidigt öppnar en lång rad fotoateljéer. Plötsligt finns fotografier överallt. Tidigare har konstnärer anlitats för att avbilda förmögna och berömda. Men med den nya tekniken kan alla från adelsdamer och grosshandlare till pigor och fabriksarbetare låta sig porträtteras.

I Stadsmuseets samling finns 400 000 av dessa ansikten bevarade. Men vilka var de egentligen? Vad går det att veta om dem?

Bakom de frusna ögonblicken finns rader av levnadsöden. Utställningen bygger på ett forskningsprojekt där tiotusentals fotografier ur magasinen från 1860 till 1930 digitaliserats. Med hjälp av AI och utvecklad ansiktsigenkänning har tidigare okända avfotograferade invånare kunnat identifieras och fått en identitet.

Hit hör en namnlös pojke på ett klassfoto från Maria folkskola. Men sedan dyker han upp även i polisens album misstänkt för cykelstölder och tack vare AI är pojken inte längre anonym. Namnet är Karl Valter Eriksson och Rotemansarkivets databas med personuppgifter om stockholmare ger ännu mer information om pojken och hans familj.

I vissa fall har hela livsbanor spårats. En oidentifierad ung kvinna finns med i sedlighetspolisens album. Med hjälp av ansiktsigenkänning visar det sig att hon finns på andra bilder i andra sammanhang, ofta polisiära, där hon har ett namn: Emma Lovisa Ahlström. Genom avtrycken i arkiven kan forskarna följa hennes både äventyrliga och sorgliga levnadshistoria.

På museet visas även föremål som rekvisita från fotoateljéerna och handboken ”Råd för alla som ämna låta fotografera sig”. Pärlband och genombruten spets rekommenderas medan pomada i håret ska undvikas eftersom det får ljust hår att mörkna. Ofta tas porträtt i samband med händelser som bröllop och studentfirande. Att gå till fotografen räknas som en högtidsstund. Men inte för alla.

Cykeltjuven Karl Valter Eriksson och Emma Lovisa Ahlström har inget val. Kameran är också ett redskap i staters tjänst och förstärker myndighetskontrollen. Ligapojkar, lösdrivare, kriminella och prostituerade fotograferas oftare än andra, och porträtten används för att identifiera, sortera och övervaka.

Att förmedla forskning till allmänheten på ett lättillgängligt sätt är viktigt och lovvärt. Utställningen är dock liten. Omfattar få kvadratmeter och vidden av det spännande projektet kommer inte riktigt till sin rätt.

Men förhoppningsvis kan utställningen fungera som en ingång till den betydligt mer omfattande och ambitiösa boken ”Porträttfotografi som material, metod och minne, 1860–1930” (Stockholmia), där forskarna mer djuplodande resonerar kring sina resultat.

Läs fler texter av Sara Kristoffersson och mer om konst på dn.se