Pedro Pascal tycks vilja behålla hjälmen på

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

När senast kändes en Imax-salong så mycket som en tv-soffa? Här trängs man med ”Andor”, ”The book of Boba Fett”, ”Obi-Wan Kenobi”, ”Ahsoka” och ”The acolyte”. Med så många serier – fler än vad ens de ljussabelsvingande mansbebisarna lär orka med – har en galax långt, långt borta förflyttats från stordukssalongerna till en skärm nära, nära dig. Stackars varumärke. Mer skoningslöst exploaterat än en barnarbetare på en H&M-fabrik.

Låt oss kalla det Disney+-effekten.

Nu har serien ”The Mandalorian” fått en långfilmsuppföljare. ”The Mandalorian and Grogu”, som utspelar sig efter den tredje säsongen, följer Pedro Pascals prisjägare och den gröna gullegrisen Grogu på nya äventyr.

Jabba the Hutts son (Jeremy Allen White) är fängslad på en stökig cyberpunkplanet där man i ett gatukök hittar en fyrarmad rymdapa med röst av Martin Scorsese.

Efter en fartfylld jakt nedför ett snöklätt berg får mandalorianen och baby-Yoda ett nytt uppdrag: att frigöra Jabba the Hutts son (Jeremy Allen White), fängslad på en stökig cyberpunkplanet där man i ett gatukök hittar en fyrarmad rymdapa med röst av Martin Scorsese. Jabba junior visar sig vara en sympatisk prick som trivs oväntat bra i sin nya, påtvingade karriär som gladiator. I arenan har han fans och får vara fri från sin faders skugga. Vinner han nästa fajt väntar pengar och frihet.

Tror han, ja.

Självklart blir det mer komplicerat än så. Bland skurkarna finns en saltlangande slavägare och en kung fu-robot när turerna går mellan fängelset, en skurksaloon, ett nyrepublikanskt läger (styrt av Sigourney Weaver) och ett monsterträsk. Trots inslag av bländande hyperrymdfart fastnar berättandet i en trög cirkelrörelse där rytmen haltar och utfyllnadsscenerna blir för många.

Någonstans hedrar det ändå regissören och medförfattaren Jon Favreau att han försöker ta rymdoperan till genreslummen med en matinémossig dussinvästern. Utöver enstaka obligatoriska stämningsbilder – som när kameran beundrar en solnedgångs blodröda dis – försöker han vid väl valda tillfällen återskapa de tidiga ”Star wars”-filmernas specialeffekter med retroryckig stopmotion. Något påklistrat, ja, men som nostalgibete betraktat känns det mer charmigt än desperat (för ett plågsamt exempel på det senare, se ”Scream 7”).

Sämre ställt är det med manuset. Problemet med Favreaus avspända ”keep it simple”-strategi är att det blir för enkelt, särskilt med en hjälte så trist och fåordig att han får Chewbacca att framstå som en slipad retoriker. Kanske är det rentav en fördel att mandalorianen oftast behåller hjälmen på? När den väl åker av möts man av en uppsyn så irriterad att till och med Pedro Pascal verkar trött på att se sig själv överallt.