Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har länge kallats klimatomställningens heliga graal, enligt vissa lika omöjlig att hitta som Bibelns motsvarighet. Men nu ser vi för första gången konturerna av den. Världsekonomin växer – och utsläppen sjunker, om än marginellt.
För att förstå storheten i det som sker kan man kasta en blick i backspegeln. De senaste åren har vi sett en häpnadsväckande utveckling inom förnybar energi, först genom sol- och vindkraft och nu även inom batteriteknik. Det är en av de största framgångssagorna i världens klimatarbete.
Inte ens de mest optimistiska prognoser har varit i närheten av att förutspå tillväxten. När det internationella energiorganet IEA 2015 tog fram sin prognos för solenergi, bedömdes att världen år 2025 skulle ha 420 GW installerad kapacitet solceller.
För tydlighets skull: det var en konservativ prognos.
Något senare tog Greenpeace fram ett radikalt scenario som de döpte till Energy (r)evolution. I den tänkta energirevolutionen skulle solenergin få en explosionsartad utveckling och nå hela 1 603 GW installerad kapacitet 2025.
Sedan kom verkligheten. I augusti i år passerade världen 3 000 GW solceller globalt.
Det är nästan dubbelt så mycket som i Greenpeace drömscenario – och runt sju gånger mer än effekten hos alla världens kärnkraftverk (liknelsen haltar lite eftersom solceller förstås inte producerar el dygnet runt, men det är ändå en intressant siffra).
Problemet? Den chockerande snabba utvecklingen inom förnybar energi har hittills bara adderats till en växande fossil kaka. 2025 var ett rekordår för sol- och vindenergi – men också för olja, fossilgas och rentav för kolkraft.
Vi befinner oss inte i en energiomställning. Vi befinner oss, åtminstone i ett globalt perspektiv, i en energiaddition.
Utsläppen från fossila bränslen har aldrig sjunkit, förutom under perioder av global ekonomisk nedgång. Som finanskrisen eller pandemin.
Så har det varit – fram tills i år. För första gången väntas världsekonomin växa och utsläppen sjunka, enligt den årliga rapporten Global Carbon Budget.
Minskningen är visserligen blygsam, med 0,4 procent. Men ändå: 2026 bjuder på den första skymten av hur en värld med växande ekonomi och krympande utsläpp skulle kunna se ut.
Huvudförklaringen till framgången finns i just den mycket snabba utvecklingen inom förnybar energi, enligt rapporten.
Den stora klimathjälten i sammanhanget, om begreppet tillåts, är Kina. Landet har fem gånger mer förnybar energi installerad än tvåan i världen (USA). Kina har också skapat en prisdumpning på teknik för förnybar energi som gör det möjligt för andra länder att följa efter.
Men en nästan lika avgörande insats just i år kommer från Donald Trump. Att kalla honom för klimathjälte kanske inte är passande, men genom sin attack på Iran har USA och Israel ofrivilligt infört en sorts global klimatskatt på olja och gas. Utan den globala fossila prischocken i krigets spår hade aldrig utsläppen minskat.
Användningen av kolkraft ökar visserligen hos många länder, för att säkerställa tillgången till energi, men minskningen hos fossilgas och olja är ännu större.
Och världsekonomin växer trots energikrisen, enligt IMF:s prognos – om än inte lika snabbt som annars.
Är detta det trendbrott som världen har väntat på? Knappast. Energikrisen skyndar visserligen på satsningar på förnybar energi, men så fort kriget är över lär priserna på olja och gas sjunka och ge en utsläppsrekyl.
Men kanske kan vi ändå dra lärdom av 2026. För att verkligen hitta energiomställningens heliga graal behövs både satsningar på fossilfri energi – och kraftfulla styrmedel för att få bort det fossila.
Det är inte lika vackert som många kanske hoppats. Men det fungerar bevisligen.
Förnybar energi och Irankriget får utsläppen att minska