Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En månad före Irakkriget 2003 fick USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld frågan hur länge ett krig kunde pågå.
Han svarade: ”Det kan ta sex dagar, sex veckor eller – jag tvivlar – sex månader.”
I verkligheten lämnade det sista amerikanska förbandet Irak nästan nio år senare.
Amerikansk hybris går igen från Irak till attacken mot Iran 2026, men skillnaderna är tydliga.
När Bush startade Irakkriget försökte han övertyga sitt land och sina allierade. Han vände sig till kongressen, lät sin utrikesminister visa ”bevis” i FN och samarbetade med Storbritanniens premiärminister Tony Blair.
Kriget blev ett fiasko, men USA ville ändå framstå som en ansvarsfull stormakt.
Nu, när Donald Trump startar krig, får vi höra att det inte ens är ett krig – för att i nästa stund få veta att det ändå är det, men att fienden började. Hotbilden ändras från ”omedelbart hot” till att Israel ska angripa Iran, vilket väntas utlösa vedergällning mot USA och motivera en preventiv insats.
Vi får höra att den iranska regimen ska bytas ut, för att sedan få veta att det kanske inte är tanken. Mål, strategi och argument skiftar hela tiden. Det enda som är säkert är löftet om en storslagen seger. Trumpadministrationen bedriver ”död och förödelse från himlen”, som försvarsminister Pete Hegseth säger.
Vita huset publicerade i fredags en video som gör kriget till underhållning. Attacker mot Iran ramas in som en actionfilm. Verkliga bombningar blandas med filmcitat och datorspel. Allt avslutas med sloganen: ”Justice, the American way”.
Hos dem som producerar denna officiella omoral tycks det riktiga kriget vara ett slags fiktion. I postsanningens tid behövs inte verkligheten – AI räcker.
Budskapet är typiskt för Trump: lögnen är redskapen, människor blott ett medel. Det viktiga är att framstå som starkast och som vinnare.
Den iranska regimen förtjänar sitt nederlag. Ingen behöver sörja Ayatolla Khameneis frånfälle.
Ukrainas ambassadör i Sydafrika uttryckte i veckan denna tanke med en kraft som dröjer sig kvar: ”Som en människa som i tre år levde i Kiev under det ständiga tjutet från dödsmaskiner tillverkade i Iran kan jag inte önska något annat än att varje brottsling får det han förtjänar för vad han har gjort. Om inte inför människor, så åtminstone inför Gud.”
Ayatollan är död. Ett folkstyre vore en befrielse för Iran.
Men ingen vet om det sker, eller till vilket pris. Lika lite vet vi om USA och Israel lyckas minska hotet från Iran. Erfarenheterna från Irak, Afghanistan och Libyen bådar illa. Putins krig i Ukraina visar också hur militär makt ofta missbedöms.
Det som nu sker är ett vågspel som riskerar att sprida kriget bortom Mellanöstern.
Iran har den senaste veckan återigen demonstrerat att man besitter en oroväckande förmåga att destabilisera en hel region – och att man förstår vilka knappar man ska trycka på för att få Trumps bombaptit att avta.
Inför attacken konsulterade Trump varken Nato eller sin egen kongress. Det säger allt
Missilregnet över gulfstaterna syftar till att pressa USA till vapenvila. Man angriper den svagaste länken, vilket inte är Israel. Om bara världsekonomin skakar tillräckligt kan den metoden nå framgång. Råvarupriserna stiger, börserna faller, globala flöden störs. Då mjuknar Trump, enligt iransk kalkyl.
Europa bör inte följa den tyske förbundskanslerns linje och vara inställsamma statister i den amerikanska actionfilmen. Krig är ingen tv-produktion. Kaos i Mellanöstern påverkar direkt Europa. Flyktingkrisen 2015 utlöstes av kriget i Syrien och nådde snabbt oss.
Irankriget är ännu ett brott med efterkrigstidens världsordning, kanske det slutgiltiga.
Den starke behandlar den yttersta vapenmakten beroende av morgonhumöret. Demokratins regler sätts på undantag, den västliga alliansen töms på innehåll. Inför attacken konsulterade Trump varken Nato eller sin egen kongress. Det säger allt.
Om Mellanöstern reser sig starkare ur det krig som USA påstod inte pågår, kan vi vara lättade.
Just nu talar mer för att Trump en dag plötsligt avbryter bombkampanjen och utropar sig till århundradets segrare.
Kanske sker det inom sex dagar. Kanske sex veckor.
