Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Tjajkovskijs violinkonsert
Musik av Pjotr Tjajkovskij, Anna Thorvaldsdóttir, Aleksandr Skrjabin och Hugo Alfvén. Kungliga Filharmonikerna. Dirigent: Tabita Berglund. Solist: Alena Baeva
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tjajkovskijs violinkonsert är ökänt svår och hör till de mest krävande verken i violinrepertoaren. När tonsättaren skrev konserten 1873 tackade två framstående violinister nej till att uruppföra verket, till viss del på grund av svårighetsgraden. Den beskrevs som ”ospelbar” för instrumentet. Tre år senare, i Wien, fick den slutligen sitt uruppförande med Adolf Brodsky som solist.
Besvären med att hitta frivilliga solister tycks kvarstå – kvällens tilltänkta Daniel Lozakovich tvingades ställa in med kort varsel. Man får dock anta att det inte berodde på några invändningar mot Tjajkovskij den här gången. I stället ringdes den kirgiziska solisten Alena Baeva in, som hann öva med Kungliga Filharmonikerna och dirigent Tabita Berglund vid endast ett tillfälle, tidigare samma dag. Konserten är dock inte främmande territorium för violinisten, som haft den på repertoaren sedan tidigare.
Baeva tar inte fasta på Tjajkovskijs mest explosiva sidor. Hennes styrka ligger i de långa melodiska linjerna, där solostämman får sträcka ut sig. Hon spelar lätt och har ett mjukt, nästan kammarmusikaliskt sätt att frasera den tekniskt krävande musiken, med drillningar, höga toner och snabba löpningar. Hon bjuder på en poetisk, ibland melankolisk, Tjajkovskij.
Kvällen började dock med Hugo Alfvéns svit ur ”Bergakungen”, vilket blev en höjdpunkt. Med Berglund som briljant kartläsare hittar orkestern rätt i Alfvéns förtrollade skog. Sviten öppnar en sagolik värld där den svenska naturen får en filmisk laddning. Stråkarna glänser i den dansanta ”Vallflickans dans”, medan träden prasslar och vattnet porlar någonstans där i bakgrunden. Det finns gott om detaljer i orkestersatsen, och Berglund låter dem träda fram utan att helheten tappar fart. Det är just omsorgen om de små momenten som gör att hela sagovärlden kommer till liv.
Efter paus fortsätter smockan av intensiva verk när vi ramlar ner i Anna Thorvalsdóttirs svarta hål. I ett stort oljedrivet maskineri tuffar kugghjulen på i hennes ”Metacosmos”, som avger pulserande tryckvågor av mörka energier, ibland med insprängd skönhet.
All energi frigörs sedan i Skrjabins ”Poème de l’extase” och marken på hela Hötorget lär ha vibrerat när musiken slutligen nådde klimax. Ett värdigt avslut på en intensiv och kontrastrik kväll, där konsertbesökaren fick osedvanligt mycket bang for the buck.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Anna Bjermqvist.