Dalgången i Sudurland på södra Island ligger redan i skugga när vi når målet för vår vandring längs den steniga flodbanken. Efter klättringen över en kulle ser vi den blanka vattenspegeln.
Det är en overklig syn: Seljavallalaug, en utomhusbassäng från 1923, 25 meter lång, tio meter bred. Ett rör förser poolen med hett vatten från underjorden.
Två polska turister är steget före oss, på väg ned på badstegen.
– Det är fantastiskt, säger Bartek, på besök från Gdansk, i värmen och stillheten.
Samtidigt i Vesturbæjarlaug i västra Reykjavik trängs folk i poolen. Anläggningen är en självklar samlingsplats för allt från skolklasser till pensionärer året runt.
– Många kommer inte för att simma, utan för att sitta i de varma badtunnorna och träffa folk, säger Anna Kristin Sigurdardóttir som är verksamhetschef för bassängen.
Vesturbæjarlaug är, precis som Seljavallalaug, ett termalbad med varmt vatten från underjorden. Det gör underverk för kroppen en kulen höstdag.
– Vi islänningar håller alla på och klagar på kylan och de långa vintrarna och att det är hårt att bo på Island. Men när folk flyttar utomlands längtar de hem till poolerna. Vi är lyckligt lottade som har allt detta geotermiska vatten, säger Anna Kristin Sigurdardóttir.
Den gamla bassängen i bergen och den stora poolen i västra Reykjavik är båda en del av en kultur som kommit att definiera Island i modern tid. Vanan att bada och umgås i varma utomhusbassänger ingår sedan december förra året på FN-organet Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Det innebär att den isländska poolkulturen ingår i världsarvet, precis som den franska baguetten och traditionen att fira de dödas dag i Mexiko.
Fyra av fem islänningar – 79 procent av den vuxna befolkningen, enligt en mätning i antologin ”Sund” – betraktar sig själva som poolbadare. Det betyder att det är vanligare att besöka en bassäng än att kolla på HBO eller Netflix eller dricka kaffe eller te på Island.
– Vi börjar som poolbesökare i våra föräldrars famn, vi går dit med våra skolklasser, vi hänger där som tonåringar med vänner, vi dejtar där, och om vi har tur kan vi gå dit med våra egna barn, och de allra mest tursamma får åldras i poolen, säger folklivsforskaren Valdimar Hafstein, professor vid universitetet på Island och en av medförfattarna till poolboken ”Sund”.
Han ser hur poolkulturen förenar traditionen att bada i varma källor med moderna politiska projekt och offentliga investeringar.
– Man kan säga att poolerna är den nordiska välfärdsstaten i flytande form, säger han.
Även på medeltiden badade islänningarna i naturligt varmt källvatten som värmts upp av jordens inre. Det var ett sätt för en bonde att värma sin stela kropp och umgås med sina grannar.
Men det var en frihetsreform i slutet av 1800-talet som banade väg för de moderna bassängerna. Fattiga islänningar, som tidigare varit inhysta på bondgårdar som tjänstehjon, fick lov att flytta och försörja sig fritt. Allt fler valde att ge sig ut på havet för att fånga fisk. Men de saknade förmågan att ta sig i land om båtarna kapsejsade.
– Det finns oändligt många historier, även i min egen släkt, av hur familjen stod på stranden och såg hur pappan och kanske den äldsta sonen hamnade i vattnet och drunknade. Om de hade kunnat simma, hade de klarat att ta sig i land, säger Valdimar Hafstein.
Island fick satsa på simundervisning för att överleva. De första poolerna byggdes där det fanns ett flöde från en varm källa, som i Seljavallalaug.
Omklädningsrummen blev även en plats där folk kunde sköta sin hygien.
Än i dag får bassängbesökare strikta instruktioner om att tvaga sig utan badkläder innan de går i poolen. Fast nu riktas budskapet främst till folk på genomresa.
– När man tar del av källor från början av 1900-talet kan man se hur utländska besökare chockades av smutsen på Island. Nu är det ombytta roller: Turisterna ska lära sig att bli rena, säger Valdimar Hafstein.
På en av bänkarna vid bassängen Vesturbæjarlaug sluter Sonja Berglind Hauksdóttir ögonen. I perioder besöker hon poolen varje dag. Ibland stannar hon en timme, ibland två eller tre.
– Jag är en andlig person och vatten står för andlighet för mig. Det är som att min själ renas, jag bara älskar att vara i vatten, säger hon.
Sonja Berglind Hauksdóttir är mångsysslare, som ägnar sig åt allt ifrån meditation till att arbeta som dj. Hon har problem med värk i kroppen. Då är poolen en plats där hon kan boka massage.
– Det är billig terapi, säger hon.
Hon har barn och barnbarn i Sverige. När de kommer på besök går de till bassängen så fort de kan.
– Ungarna får leka och röra på sig. Föräldrarna kan njuta av bastun, alla har det bra och slappnar av. Vi går hem rena, äter en god middag och går och lägger oss, säger hon.
Vesturbæjarlaug invigdes i november 1961. Poolbygget blev banbrytande, eftersom arkitekten hämtade inspiration från skalden Snorri Sturlusons privata poolbad Snorralaug.
Den moderna motionsbassängen kompletterades med varma bubbelbad. Det blev succé.
– Tidigare byggdes bassängerna för att man skulle simma, träna och tvaga sig. Men så tar leken över, säger folklivsforskaren Valdimar Hafstein.
Det går att lära sig simma och träna på Vesturbæjarlaug. Men samlingspunkten är en grund cirkelformad pool, där besökarna kan sträcka ut sig i en behaglig värme på 33–35 grader. De mindre badtunnorna är hetare, med temperaturer på upp till 42 grader. Ett isbad är nära fryspunkten.
Verksamhetschefen Anna Kristin Sigurdardóttir säger lite roat att trenderna kommer och går.
– Nu är infraröd sauna det allra senaste. Det fanns en tid när vi hade solariebänkar, men de är borta, säger hon.
Hon konstaterar att de populära poolerna brukar bli en valfråga i lokalvalen på Island.
– Politikerna kommer alltid med nya löften. ”Vi ska ha längre öppettider” och sådär. Det är lite frustrerande för oss som jobbar här.
Det är kanske inte så konstigt om makthavarna ser kraften i poolkulturen. ”Den tredje platsen” är ett populärt begrepp inom sociologin. Alltså en social miljö som är skild från det privata hemmets trygghet och arbetslivets krav. Det kan vara ett kafé, ett gym, en kyrka, en bokklubb – eller en bastu och en simbassäng.
När gränser mellan jobb och fritid suddas ut, kommer sådana mötesplatser att växa i betydelse.
– Vi behöver platser där främlingar kan träffas, och där främmande ansikten blir bekanta så småningom, säger Valdimar Hafstein.
Han jämför badet med ett bibliotek, där böckerna byts ut mot människor.
– Poolen är en plats där man kan möta sina grannar när de är som mest sårbara, nästan nakna. Man sitter där omgiven av varmt vatten, ingen har mobilen med. Jag tror att det är den enda platsen på Island där man kan ge sig in i en konversation med främlingar utan att ha druckit alkohol, säger han.
Risken är bara att det blir för trångt i bassängen.
En kväll på turistattraktionen Blue Lagoon i lavafälten på sydvästra Island ringlar kön lång till poolbaren. En ung kille har som arbetsuppgift att samla in plastglasen längs bryggorna. Vid en av bryggorna vilar ett par från Seattle. De har besökt fantastiska platser på Island. Lagunen är lite av en besvikelse.
– Lite för många turister, säger de båda turisterna.
Under de senaste 15 åren har Island vuxit starkt som resmål, från en halv miljon till två miljoner besökare per år. Geotermiska bad lockar många. Ständigt byggs nya spaanläggningar. Destinationer, som man besöker en eller två gånger i livet.
Blue Lagoon stängde tillfälligt efter vulkanutbrottet och jordskalven på Reykjaneshalvön för tre år sedan. Då åkte busslasterna med turister i stället till några av poolerna i Reykjavik.
– Det vällde in folk som frågade efter badrockar och letade efter baren, och det blev stor krock i förväntningarna från olika besökare, säger folklivsforskaren Valdimar Hafstein.
Det är ingen nyhet att platser och fenomen på Unescos världsarvslistor kan lida av uppmärksamheten. Från Taj Mahal i Indien till Lake district i Storbritannien kommer klagomål.
Ett besök på Vesturbæjarlaug kostar motsvarande 120 svenska kronor, en bråkdel av en entrébiljett till ett turistspa.
Valdimar Hafstein vill inte måla fan på de kaklade poolväggarna.
– Vi ska omfamna turismen. Men det behövs en balans för att man ska klara att välkomna nykomlingar och tillfälliga besökare. Poolerna behöver förbli en plats där lokalbefolkningen kan leva sina liv.
Poolen i söder, Seljavallalaug, upphörde att fungera som regionens officiella simbassäng 1990, när invånarna fick ett mer lättillgängligt alternativ. Sedan dess vårdas poolen av volontärer. Att ta sig dit är en måttlig strapats över steniga fält och grusiga kullar. Risken för överturism är begränsad.
Besökarna från Gdansk, Bartek och Angelika, har läst recensioner på nätet där besökarna klagar över slitna omklädningsrum. De tycker att det är trams.
– Hur skulle allt kunna vara i toppskick? Det är bara frivilliga som vårdar bassängen, säger Bartek.
Vid Vesturbæjarlaug tar Sonja Berglind Hauksdóttir ett dopp i en av badtunnorna.
Hon är stolt över det isländska bidraget på Unescos världsarvslista. Bara det inte blir dyrare för lokalbefolkningen.
– Det är okej som det är nu, men jag hoppas att man inte höjer priserna för att det kommer fler turister. Detta är ett billigt nöje, när hela familjen ska göra något ihop.
Fakta.Det immateriella världsarvet
Den mest kända världsarvslistan från Unesco – FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur – är ett dokument över unika och skyddsvärda miljöer, med svenska platser som Drottningholms slottsområde, Engelsbergs bruk, örlogsstaden Karlskrona och Varbergs radiostation i Grimeton.
Men Unesco sammanställer också det immateriella kulturarvet, alltså traditioner, seder och bruk, som hantverk, ritualer, musik och berättelser.
Unescos immateriella lista innehåller 716 kulturarv – bland annat den franska baguetten, den belgiska ölkulturen, koreansk kimchi, napolitansk pizza, mexikanska Día de los Muertos (De dödas dag), kinesisk skuggteater, spansk flamingo, argentinsk tango samt nordiska klinkbåtstraditioner och norsk och svensk fäbodkultur. Unesco har särskilda listor över hotade traditioner samt projekt för att trygga kulturarvet. På den sistnämnda listan ingår nyckelharpans nätverk och berättarprojektet sagobygden i Kronoberg i Småland.
Fakta.Islands heta vatten
● Island är känt för sina geotermiska underverk. De naturliga varma källorna är utspridda över det vulkaniska landskapet – och de har lagt grunden för Islands unika badkultur med naturliga och konstgjorda bad samt över 120 geotermiska bassänger och offentliga badanläggningar.
● Vattnet sipprar ned genom porös lavasten och värms upp djupt nere i berggrunden. Det stiger till ytan via sprickor eller pumpas upp genom borrhål.
• Många kommunala bassänger värms upp med naturligt geotermiskt varmt vatten från det lokala fjärrvärmenätet. Det heta geotermiska vattnet blandas med uppvärmt kallt vatten för att få rätt temperatur. Det förekommer också att poolerna innehåller vanligt sötvatten som värms upp i stora geotermiska kraftverk. Blå lagunen är skapad av spillvatten från närliggande Svartsengi kraftverk.
Läs mer:
Stockholm stad satsar 100 miljoner på nya badplatser
Unesco efterlyser förslag på svenska kulturarv