Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Maggie Haberman & Jonathan Swan
”Regime change. Inside the imperial presidency of Donald Trump”
Simon & Schuster, 469 sidor
När Phil Graham, legendarisk utgivare av The Washington Post, höll ett tal för utrikeskorrespondenter på Newsweek 1963 beskrev han deras journalistik som ”den omöjliga uppgiften att varje vecka erbjuda ett första grovt utkast av en historia som aldrig kommer att bli klar, om en värld vi aldrig fullt ut kommer att förstå”.
Få journalister passar bättre in på den beskrivningen än Maggie Haberman. Hon har bevakat Donald Trump sedan 1990-talet och på heltid sedan 2015. Ingen Trump-reporter är lika påläst, har lika bra källor eller jobbar lika hårt. Men även om hon skrivit tusentals artiklar för The New York Times är det framför allt i böckerna som de där ”grova utkasten av historien” kan fogas ihop, grävas vidare i och kompletteras, till en mer fullödig bild av vad det egentligen är som pågår.
Den bilden blir också alltmer nödvändig att ta del av. Ju mer den politiska samtiden blir som yrvakna reaktioner på en nattlig Truth Social-explosion av bisarra utspel, desto viktigare blir tillfällena att reflektera över omfattningen av maktskiftet och av hur långt gånget USA är i utvecklingen mot autokrati, med allt färre demokratiska, legala och konstitutionella principer intakta.
Att Trumps andra presidentperiod blivit så mycket värre än den första – ohämmat korrupt, besinningslöst våldsam och alltmer irrationell – förklarar Haberman och Swan med två faktorer. Dels att Trump fått mer tid att forma sitt team – med såväl strateger som villiga utförare – för sin andra presidentperiod, dels rättsprocesserna mot honom, som gjorde att hans allra viktigaste agenda när han blev vald var att utkräva hämnd.
”Jag har varit jagad, nu är det jag som är jägaren”, sade Trump, som direkt 2025 satte igång en exempellös ombildning av Justitiedepartementet
”Jag har varit jagad, nu är det jag som är jägaren”, sade Trump, som direkt 2025 satte igång en exempellös ombildning av Justitiedepartementet, bedrev ekonomisk utpressning mot medier, företag och institutioner på ”fiendesidan” och tvingade fram rättsprocesser mot en lång rad upplevda motståndare inom administrationen.
Haberman och Swan kallar det med Steve Bannons ord ”Pure Trump”, i den meningen att politiken blivit helt underordnad hans egna behov, av att berika sig och sina närmaste, bygga sin maktposition och tvinga andra till underkastelse.
I intervjun som Haberman/Swan gör med Trump som avslutning på boken tar presidenten emot dem med en önskan att ”äntligen få lite bra press”. Han lämnar sedan över ett dokument som enligt honom är skrivet av en ”amerikansk historiker” och som driver tesen att ingen historisk person – varken Alexander den store, Djingis Khan, Caesar, Hitler, Mao eller Stalin – haft lika mycket makt som Donald Trump.
”Det är intressant, det där med makten”, säger Trump, ”och när jag läste det insåg jag att han hade rätt.”
Vem den erkände historikern var? Ingen alls, utan en caddy till en av presidentens golfkompisar, som när Swan sökte upp honom för en intervju erkände att han var ”självlärd”, men att Trump gillat det han sagt.
En skrattretande avslutning? Kanske. Men efter 400 sidor som med eftertryck visar att presidentens sätt att styra USA och världen helt och hållet utgår från den självbilden fastnar skrattet i halsen. Han anser, felaktigt men uppbackad av biträdande stabschefen Stephen Miller, att konstitutionens artikel 2 ger honom rätten att göra vad han vill i rollen som president.
Beslut fattas utan förankring eller trots högljudda varningar: från Elon Musks slakt av federala myndigheter till tullkriget som höll på att krascha världsekonomin
Haberman och Swan ger otaliga inblickar i hur det går till i praktiken. Beslut fattas utan förankring eller trots högljudda varningar: från Elon Musks slakt av federala myndigheter till tullkriget som höll på att krascha världsekonomin. Det skildras hur utrikesminister Marco Rubio knappt vågade ge sig ut på resor, eftersom det skulle innebära för stor risk att vara borta från Trumps sida när stora beslut skulle fattas.
Ibland räcker det dock inte att vara där. När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kom till Vita huset och presenterade anfallsplanen mot Iran avfärdade Rubio planen som ”bullshit”, medan chefen för CIA kallade det ”en fars”. Men när presidenten gav sitt gillande svängde hela rummet.
Presidentmakten är total. Och fullständigt oberäknelig.
Läs fler texter av Martin Jönsson och bokrecensioner