På Guldbaggegalan i förra veckan stod Svenska filminstitutets VD Anna Croneman på scenen och ordade om den svenska filmkrisen, och vände sig i en bisats till de svenska filmskapare som gjort sig ett internationellt namn.
– Arbeta gärna utomlands, men inte bara. Ge inte upp på svensk film!
Möjligen var det en vädjan till den då närvarande Tarik Saleh som gjorde slarvsylta av Guldbagge-konkurrensen med thrillern ”Eagles of the republic” som utspelar sig i Egypten. Men den kunde likaväl vara riktad till regissören Jonatan Etzler, vars brittiska skolsatir ”Bad apples” har svensk premiär på festivalen i Göteborg.
Jag lotsas in i den stora biografens inre, får en redig backstagekänsla när vi passerar bakom bioduken där just ”Bad apples” visas. Jonatan Etzler sitter längre in, i ett litet personalkök som doftar av nybryggt kaffe, med en köpesallad i en plastbehållare framför sig på bordet. Ännu oöppnad. Han har just introducerat festivalvisningen av sin semimörka satir om en ambitiös lärare som inte vet hur hon ska handskas med klassens bråkstake. I desperation låser hon in honom i sin egen källare.
Förlagan är svensk, romanen ”De oönskade” av Rasmus Lindgren, men filmen är inspelad i England med brittiska skådespelare.
– Jag läste romanen och försökte utveckla den till film i Sverige, med olika producenter. Och vi fick ungefär samma reaktioner över allt: ”Nej men oj, måste läraren verkligen låsa in pojken?”. ”Han kanske kan gå ner dit av egen fri vilja?”. ”Kan han inte få en nyckel?”.
Jonatan Etzler verkar vara en mycket sansad man, han citerar ovanstående med neutral röst men det framgår ändå att han inte ger mycket för den sortens ängslighet. Han fick istället napp i England, via den agent som han skaffade efter att ha vunnit en student-Oscar för examensfilmen ”Get ready with me”.
– Där reagerade man helt motsatt. ”Vad roligt att hon låser in killen i källaren” – men de har ju en starkare tradition av svart komedi i England…
I grunden ligger dock en mer seriös fråga, påminner Jonatan Etzler.
– Hur hanterar vi personer som inte passar in i det fyrkantiga samhälle som vi har skapat? Folk med fel geometrisk form, så att säga. Det var den frågan som jag inte riktigt kunde besvara, som kittlade mig som filmmakare.
Han nämner även sci-fi-novellen ”The ones who walk away from Omelas” (av Ursula K. Le Guin). Där skildras ett samhälle som är perfekt, och det kan vara just perfekt för att det finns ett barn som sitter fastkedjat i just en källare. Ett offer som lider för de andras skull.
– Det är lite så som det är att leva i västvärlden. Vi kan ha det så bra tack vare att andra delar av världen lider. Min film går kanske inte så djupt in i den tanken, men den finns där.
Huvudrollen i ”Bad apples” spelas av Saoirse Ronan, en av de riktigt heta unga skådespelarna i den anglosaxiska filmen, som varit med i kreddiga verk som ”The french dispatch” och ”Unga kvinnor”.
Hur i helsike fick du tag i Saoirse Ronan?
– Min agent kontaktade hennes, som gav henne manus. Vi hade fått höra att det skulle ta flera månader innan hon svarade men hon återkom redan efter en vecka. Vi sågs på en pastarestaurang i London och satt och pratade i flera timmar.
Jonatan Etzler fingrar nu lite på den plastinstängda salladen, som om pratet om mat påminde honom om dess existens. Men han puttar undan salladen och fortsätter:
– När vi satt där kom det fram en massa folk som ville ha hennes autograf och då introducerade hon mig med ett: ”This is a great director!” och jag undrade var fan hon hade fått det ifrån… Hon har ju jobbat med storheter som Greta Gerwig, Wes Anderson och Peter Jackson.
Jonatan Etzler var bara sex år när han bestämde sig för att bli regissör. Han blev golvad av ”Släpp fångarna loss det är vår” och när hans pappa berättade att det fanns folk som faktiskt jobbade med att göra film, var målet inställt.
– Hasse & Tage har överhuvudtaget varit en stor inspiration.
Det låter som lite för gamla idoler för en sexåring på tidigt 1990-tal…
– Jo, men jag var lite för gammal för mig själv också, skulle man kunna säga. Jag lyssnade till och med på Ernst Rolf…
Vi pratar, som de flesta i branschen just nu, om den pågående filmkrisen. Om varför svenskar inte ser svensk film. Jonatan Etzler refererar igen till hur svenska producenter tyckte att premissen i ”Bad apples” var för drastisk.
– Folk i branschen är väldigt ängsliga. När man utvecklar en film så måste den passera genom många rum, med många olika oroliga personer som ska ha en åsikt, som har sina egna nojor som de projicerar på filmen. Då kan det till slut bli rätt uddlösa filmer.
Ständigt denna ängslighet…
– Ja, jag tror att det är någon slags… vad ska man säga?… en kollektiv mental process som beror på att det inte finns utrymme för att ta risker.
I botten handlar det väl om att branschen har för lite pengar, menar Jonatan Etzler. Att nya filmmakare inte tillåts att pröva sig fram. Om man ska bli bra på yrket måste man göra mycket film. Lära sig hantverket.
Jonatan Etzler har turnerat på världens festivaler med den film som ingen svensk producent trodde på, vilket har öppnat väldigt många utländska dörrar. Han har nu galet nog hela åtta agenter: Fem i USA, två i England, en i Sverige. Sannolikheten att hans kommande filmer spelas in här hemma får nog tyvärr anses vara nära noll.
– För mig har det varit en jättelång resa. Jag var här i Göteborg den första gången 2009, med en kortfilm, och sen dess så har jag gjort 17 till. Man måste förstå hur man transporterar sina tankar till filmduken, lära sig filmspråket, helt enkelt. Annars är det ju som att jag skulle be min tvååring hålla ett tal.
Jonatan Etzler tittar på klockan, det är alldeles strax dags för honom att gå in och svara på publikens frågor. Vi reser oss från bordet. Salladen står kvar. Orörd.
Noomi Rapace hyllas på filmfestivalen: ”Jag var rasande på världen – och på männen”
Läs mer om Göteborgs filmfestival
