Rosengren borde ha hyllats med stora konserter under sin livstid

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Biografi

Stefan Wistrand

”Ett jazzliv. Om saxofonisten Bernt Rosengren”

Ejeby Förlag, 287 sidor

I mitten av 1970-talet startade saxofonisten Bernt Rosengren ett storband. Inget konstigt med det kan tyckas, om det inte vore för att han dessförinnan gått i bräschen för frijazzen och blivit ett av genrens viktigaste svenska namn.

Bernt Rosengrens Big Band kom mest att spela standards i prydliga arrangemang. Alltihop signalerade tillbakagång och konvention, dessutom mitt under det radikala 1970-talet! Av en del sågs han därefter som en svikare, som retirerat från den radikala jazzens frontlinjer. Med några undantag kom han därefter framför allt att ägna sig åt 1950-talets bebop och postbop i olika former, just där han en gång började.

Även jag har muttrat surt om att Rosengren borde ägna sig åt något fräckare än att tolka Evert Taubes visor, vilket han gjorde på två album kring millennieskiftet.

Från radikal till konservativ, alltså. Men kanske bygger allt på ett tankefel? Att jazzens olika ”ismer” inte står i motsättning till varandra? Utan, i stället, bara är möjliga beståndsdelar man som musiker kan använda för att uttrycka sig. Gammal visdom: Det viktiga är inte alltid vad man säger, utan hur man säger det. Och Bernt Rosengren kunde verkligen uttrycka sig på sin tenorsaxofon av märket Selmer Mark VI, med sin stora, bolmande, omisskännliga ton. Passionen och viljan att berätta var konstant från det sena 1950-talets genombrott till sin död 2023.

Fakta.Bernt Rosengren

Saxofonist och flöjtist, född i Stockholm 1937.

Slog igenom i slutet av 1950-talet när han spelade på amerikanska Newportfestivalen med en europeisk ungdomsorkester. Samarbetade på 1960-talet med polske pianisten Krzyzstof Komeda. Lp-debuterade med ”Stockholm dues” 1965.

Började i samma veva spela frijazz under inflytande av trumpetaren Don Cherry. Några år senare turkisk musik i gruppen Sevda. Allt det kan höras på hans klassiska dubbelalbum ”Notes from underground”, 1974.

I mitten av 1970-talet startade han storband och återvände i samma veva till ungdomens postbop.

Har i övrigt spelat på en mängd skivor med bland andra Nannie Porres, Lars Gullin, Eldkvarn, Karin Krog, Tomasz Stanko, liksom på soundtracket till filmen ”Gentlemen”, baserad på Klas Östergrens roman.

Bernt Åke Rosengren var en fåordig man som inte gjorde mycket väsen av sig utanför scenen – han var mer musiker än artist. Och kanske en anledning till att han inte blivit lika allmänt erkänd som Jan Johansson eller Lars Gullin. Men det är på den nivån han ligger, i alla fall om man ska tro den yngre saxofonistkollegan Jonas Kullhammar. Han har även sagt att Rosengren är ”en av de absolut största musiker vi någonsin haft och utan tvekan en musikalisk röst som kommer leva vidare för alltid”.

Kullhammar citeras i Stefan Wistrands nyutgivna bok ”Ett jazzliv. Om saxofonisten Bernt Rosengren”. En välkommen biografi om en musiker som förtjänar att lyftas fram mer. Wistrand har tidigare skrivit boken ”Börje Fredriksson. Saxofonist” om en annan, alltför tidigt bortgången saxofonisthjälte. Den nya bokens titel är möjligen en parafras på Klas Gustafsons Cornelisbiografi ”Ett bluesliv”. Och här finns inte några skandaler eller droger, enbart en av jazzens strävsamme, ödmjuke hantverkare. Murarsonen som verkar ha anammat faderns jobbarmoral.

”Ett jazzliv” är stimulerande, väsentlig läsning om tenorgiganten från Segeltorp i Stockholm, och via honom får man ett drygt halvsekel av essentiell svensk jazzhistoria

Rosengren var även en god organisatör som arbetade för jazzmusikernas förbättrade livsvillkor. Själv tvingades han både arbeta på bårhus (sant) och gå på socialen för att kunna fortsätta spela. Medmusikerna berättar om hur Rosengren brukade komma till varje spelning med sin lilla väska med noggrant nedtecknade noter på nya låtar eller arrangemang på gamla.

Stefan Wistrands bok är en biografi enligt formulär 1A. En enkel, kronologisk berättelse utan åthävor, och på så vis påminner det om huvudpersonen själv. Knappt några direkta intervjuer, tråkigt nog heller ingen med Rosengren själv, förutom ett kapitel där Wistrand träffar musikerna i saxofonistens sista kvartett.

Det gör egentligen inte så mycket. ”Ett jazzliv” är ändå stimulerande, väsentlig läsning om tenorgiganten från Segeltorp i Stockholm, och via honom får man ett drygt halvsekel av essentiell svensk jazzhistoria.

De sista årtiondena av sitt liv spelade Bernt Rosengren regelbundet med sin grupp, Solsidekvartetten, för kaffepengar på en liten restaurang ute i Saltsjöbaden. Han verkade vara helt nöjd med det. I själva verket borde han förstås ha hyllats med stora konserter på Konserthuset.

Och de där skivorna med Taube-tolkningar är för övrigt alldeles lysande.

Läs fler texter av Magnus Säll, mer om jazz och alla texter om musik