Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Om sanningen ska fram så vet jag inte exakt vad ordet estradör betyder. Men jag tycker om att tänka på det. Och när jag tänker på det får jag allt som oftast upp en bild av skådespelaren Andreas T Olsson i huvudet.
Jag trodde faktiskt att han redan hade sommarpratat, minst en gång förut. Icke så. Men om någon kan klara av detta förrädiskt svåra format – monologmonstret med två huvuden, trauma och karriär – och hantera 90 minuter alldeles ensam på statsradion så borde det väl vara han, Soppteaterns konstnärliga ledare, som ju fick sitt stora genombrott med en annan monolog, den moderna dramatenklassikern ”Sufflören”.
Och visst klarar Olsson biffen. Det blir kanske ingen odödlig klassiker den här gången, men när han bjuder in till matinéföreställning i P1 håller han stilen. Det patenterade ”melankomiska” registret, i Gösta Ekmans efterföljd, både förklaras och visas upp. Han påtalar särskilt det faktum att de klassiska skrattande och gråtande maskerna utanför teatrarna brukar vara lika stora – ett förhållande som knappast gäller i deras repertoarer.
Som allvarligast är Olsson i stället när han talar om mentorn Ekman och, lite oväntat, om den svenska skolpolitiken
Olsson berättar också om den plötsliga insikten att han inte behövs i en Norénpjäs på Dramaten, och den efterföljande handen i handsken-hemkomsten till Soppteatern. Plus uppväxten som lite egen i ”Nordens Venedig” – Uddevalla, tydligen – och den ovanligt långa vägen till skådespeleriet, som gick via en lärarutbildning, innan han till sist kom in på scenskolan i Stockholm som 30-åring.
Låtvalen kommer överlag från samma texttunga kabarétradition som han själv, och några trauman bjuds det inte på. Gott så. Som allvarligast är Olsson i stället när han talar om mentorn Ekman och, lite oväntat, om den svenska skolpolitiken. I övrigt tramsar han friskt – det är han en mästare på – ibland med en botten av allvar, som när han korresponderar med Effektiviteten eller skriver broschyren ”Om freden kommer”, och ibland helt utan.
Det är både väldigt roligt, som när han berättar om sin scendebut som sockerbagare i luciatåget, och – vissa gånger – plojigt i överkant. Fantasin om kända amerikanska skådespelare på korvmoj i Uddevalla hör till den senare kategorin. Men när Olsson i slutet jämför sig själv med den rockiga järven Joplin skrattar jag, och känner dessutom en instinktiv glädje inför en människa som så uppenbart har hittat sin särskilda plats i världen.
Läs fler Sommarkommentarer:
Jens Littorin: Ebba Årsjö blev kärleksbombad när hon visade upp ”Lilleben”
Jonas Fröberg: Sven Hagströmer väjer för mörkret runt det stora bankhaveriet