Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Maria Sid är skådespelare, regissör och teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern. Det senare lockar till lyssning. Institutionens senaste tio år har ju varit minst sagt stormiga, och även om Sommar kanske inte är rätt forum för att tala ut om interna intriger så vore det också högintressant att höra chefen berätta om hur hon tänker kring arbetet och utbudet på en av landets största teatrar.
Men tydligen är inte Sommar rätt forum för det heller. Sid når fram till Stadsteatern först de sista fem minuterna, efter den snabbspolning av livet och karriären som Sommartraditionen bjuder. Hon konstaterar mest att hennes plikt som teaterchef är att ge publiken ”innehåll och substans”. Flörtar rätt friskt med klichéer överlag.
Men när Sid förankrar välbekanta sentenser om sårbarhet och skam i en destruktiv relations kompakta mörker klingar de djupt på nytt. Och som det teaterproffs hon är sveper hon över berättelsen om sitt liv med van örnblick och gör effektiva nedslag på rätt platser.
Formen känns igen som sagt, och det gör mycket av innehållet också. Sid motbevisar knappast några fördomar om finlandssvenska kulturfamiljer med sin berättelse om en uppväxt där det ”knappt fanns pengar till kaffe, men alltid till färg” och man flyttade till Danmark ”för ljusets skull”. Även den gängse bilden av teaterapor förblir intakt i historien om en blyghet som gick över så fort hon fick låtsas vara någon annan och återkommande ”existentiella anfall” som barn.
Programmets röda tråd är Sids stora nyfikenhet och ständiga fråga: ”Varför är jag jag?” Det finns rätt tydliga – om än inte uttömmande – svar på den frågan i sociologin, tänker jag direkt. Men Sid fokuserar på konsten och, framför allt, kroppen, som hon genomgående beskriver som starkare än huvudet. Det är säkert riktigt.
Men Sid verkar, som de flesta av oss, ändå ha vissa blinda fläckar när hon betraktar sitt eget liv. Hon berättar om hur hon som mycket ung förälskade sig i en bondpojke. Det var nära att hon tillsammans med honom tog över gården och iklädde sig rollen som husmor. ”Kroppen hade redan fattat sitt beslut” – den ville stanna.
Ändå blev det till slut teatergymnasiet i Helsingfors för skådisdottern. Ett val som enligt henne träffades av ”livet självt”. Men för att till fullo förstå det behövs nog lite mer än bara biologi.
Läs fler Sommarkommentarer:
Anna Bratt: Anders Rosengren vill att vi slänger pulsklockan och äter glass
Kristina Lindquist: I bilden av pappans resa lyckas Elaf Ali med det omöjliga