Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har gått tio veckor sedan Andy Burnham en skållhet julidag blev Storbritanniens premiärminister. Innan han klev igenom den svarta dörren på Downing Street och påbörjade sitt arbete knöt han näven i en segergest och sade att han skulle ”återuppliva hoppet” i landet.
I sitt första linjetal på Labours pågående partikonferens upprepade han mantrat.
”Hope again”, stod det på de rosa plakaten som omgav honom när han gjorde entré i kongresshallen i Liverpool. Orden speglade stämningen väl. Andy Burnham har med sitt soliga, pojkaktiga humör och sina visioner onekligen injicerat nytt självförtroende i ett parti som ofta tvivlat på sina egna ledare.
Men hopp – detta hopplösa ord – är inget självgenererande tillstånd. Det måste matas med politisk handling. Burnham är helt på det klara med det och redan under kampanjperioden kom han med stora löften om att skapa 1,5 miljoner nya bostäder på fem år, återindustrialisera landet och flytta makten närmare folket.
I sitt timslånga kongresstal på tisdagen kom han med ytterligare oblyga utfästelser. Burnham lovade en ny brittisk ekonomi som tjänar människor, inte investerare. Det är ett tydligt brott med den, inte bara bland ekonomer, förhärskande idén att det som är bra för marknaden är bra för alla.
Mer konkret talade han om att bygga ut social- och äldreomsorgen, upphäva Margaret Thatchers lagstiftning som hindrar offentligt ägande av vattenbolag och att redan på torsdag skrota momsen på hushållens elräkningar.
Att det kommer att bli dyrt säger sig själv.
Storbritanniens ekonomi har efter en knackig tid återhämtat sig något de gångna månaderna, men kostnaderna för statens upplåning är fortfarande jättehöga. Varifrån ska pengarna som Burnham behöver för sina enorma satsningar tas?
Britterna har längtat efter en visionär ledare och fått en.
Han ska återkomma till det, sade han när han i söndags fick frågan av BBC:s Laura Kuenssberg. Därefter försäkrade han att han inte kommer att göra något som han inte kan stå för.
Sådana vaga svar lugnar knappast bankerna. ”Marknaden misstänker att detta är en traditionell socialistisk regering som höjer skatter och utgifter, fast med bättre Tiktok-videor”, sade Andy Haldane, tidigare chefsekonom för Bank of England, när han nyligen ombads kommentera Burnhams politik.
Väljarna däremot verkar optimistiska.
Opinionsundersökningar visar att fler britter tror att de kommer få det bättre ställt 2027 jämfört med i år. Stödet för Labour har ökat sedan i början av sommaren. Delvis kan det förklaras av att partiets främsta utmanare, det högerpopulistiska Reform UK, har avslöjats med oredovisade donationer från kryptomiljardärer. Delvis är det en Burnham-effekt.
Andy Burnham är nämligen mer populär än sitt parti. Men problemen med pengarna flåsar honom i nacken.
Det gör även brexitfrågan. Londons borgmästare Sadiq Khan uppmanade i helgen premiärministern att omedelbart inleda arbetet med att återansluta sig till EU.
Det är inget litet åtagande. I sitt kongresstal sade Burnham visserligen att brexit gjort mer skada än nytt.
Om och i så fall hur han tänker sig att Storbritannien ska närma sig EU gick han inte in på. Även denna fråga har han nämligen skjutit på framtiden.
Burnham har haft två långa smekmånader på Downing Street. Britterna har längtat efter en visionär ledare och fått en. Det hindrar inte att de snart kommer att kräva svar på frågan: Vad måste vi försaka för att dina storslagna löften ska infrias?
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Så blev kaos det nya normala i Storbritannien