Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En brittisk kvinna steg i veckan ombord på ett plan till Schweiz. Hon reste med enkel biljett.
På kliniken Pegasos lantligt belägna anläggning i Jurabergen strax söder om Basel ska hon få hjälp med att dö, trots att hon hade kunnat leva i decennier framöver.
Kvinnan har ingen sjukdom, men sorg. För fyra år sedan förlorade hon sitt enda barn, en vuxen son som dog i sömnen efter att fått luftvägarna tilltäppta av matrester. Förlusten har tagit livsviljan ur henne.
Till Schweiz åker hon ensam. Skulle hon ha sällskap eller bara få skjuts av någon till flygplatsen, riskerar den personen att bli föremål för en polisutredning och ett åtal i Storbritannien.
I en intervju med tidningen Daily Mail berättar hon om beslutet och om sina noggranna förberedelser.
– Mitt liv, mitt val […] Jag skulle kunna hoppa från en motorvägsbro eller ett höghus, men då skulle den som hittade mig få leva med det resten av sitt liv, säger hon.
Tidningen har uppgifter om att minst en britt per vecka reser till dödskliniken Pegasos, som har mindre strikta antagningskriterier än den mer kända schweiziska kliniken Dignitas.
Intervjun med den sörjande kvinnan är chockerande läsning. Den publicerades också samtidigt som frågan om dödshjälp ställdes på sin spets i Storbritannien.
Sedan 2024 pågår en parlamentarisk strid och en offentlig debatt om ämnet. Ett lagförslag lades det året fram i underhuset. Enligt det skulle det bli möjligt för sjuka vuxna i England och Wales som har två läkares och en expertpanels godkännande att ansöka om assisterad dödshjälp. Till skillnad från i många länder som i dag tillåter dödshjälp skulle outhärdligt lidande i sig inte vara ett tillräckligt skäl, utan patienten skulle behöva vara obotligt sjuk med mindre än sex månader kvar att leva.
En sorg kan vara mycket lång och mycket svår, men den förändras ändå med tiden och en depression kan trots allt gå över.
Två tredjedelar av britterna stöder förslaget. Det gör även premiärminister Keir Starmer och en majoritet av parlamentsledamöterna. Men lagen har fastnat i överhuset där en handfull ledamöter utifrån religiösa och moraliska perspektiv framfört en rad justeringar, så många att de inte kommer att hinna bearbetas innan tidsfristen löper ut under fredagen.
På Parliament Square utanför Westminsterpalatset samlas vecka efter vecka företrädare för gruppen Dignity in Dying som anklagar överhuset för filibuster, det vill säga att förhala processen. En huvudperson i kampanjen är den lungcancersjuka tv-journalisten Esther Rantzen, som sagt att hon kommer att resa till Schweiz för att få hjälp att dö.
Till motståndarna hör bland andra den brittiska filosofen Kathleen Stock. I sin bok ”Do not go gentle” – en titel för övrigt lånad från den walesiska poeten Dylan Thomas mest kända dikt med fortsättningen ”into that good night” – ser hon dödshjälp som ett uttryck för att vi trätt in i ett beklagligt skede av mänsklig utveckling med en ”hyperliberal” inställning till människa och liv.
Hon hävdar också att det inte är möjligt att inrätta en tjänst för dödshjälp som skulle undvika alla tänkbara fallgropar i form av dolt tvång och illa fattade beslut.
Det är ett återkommande argument från dödshjälpsmotståndarna och ett som är svårt att ignorera. Av de som reser till Schweiz är långt ifrån alla obotligt sjuka. Kvinnan som förlorat sin son är bara en av dem.
En sorg kan vara mycket lång och mycket svår, men den förändras ändå med tiden och en depression kan trots allt gå över. Döden däremot, är för alltid.
Fakta.Här kan du få hjälp
● Mind, självmordslinjen, telefonnummer 90101 och chatt.
Bris, för barn och unga under 18 år, telefonnummer 116111, chatt och mejl.
● Jourhavande medmänniska, telefonnummer 08-702 16 80, klockan 21–06, och chatt.
● Jourhavande präst, nås via 112 klockan 21–06. Chatt klockan 20–24.
● Jourhavande kompis, upp till 25 år. Chatt måndag-torsdag 18–21 och lördag-söndag 14–17.
● Om du mår akut dåligt, ring 112 eller kontakta en psykiatrisk akutmottagning.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: I Londons hjärta är hånskratt och ohyfs vardag















