Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det brukar sägas att Storbritannien och USA har en speciell relation, men den hade kunnat bli rent extraordinär.
År 1970 reste prinsessan Anne och kronprins Charles till USA. De gick på basebollmatch, besökte Washingtons sevärdheter, träffade astronauter som varit på månen och åkte helikopter till presidentens – som vid denna tid hette Richard Nixon – rekreationsbostad Camp David för en helamerikansk grillfest med biff, bönor och majskolvar.
Prins Charles var 21 år gammal och en av världens mest eftertraktade ungkarlar. Under resan flankerades han av den nätta presidentdottern Tricia Nixon. På så gott som alla foton från amerikabesöket syns de sida vid sida. Han med oklanderlig hållning och fylligt kastanjefärgat hår, hon i vit klänning och utslagna blonda lockar.
När kung Charles tog emot Donald Trump på en bal på Windsor slott i höstas, drog han i sitt tal sig till minnes den där första USA-resan och hur den hade kunnat sluta.
– Om medierna hade lyckats med sitt försök att fördjupa den speciella relationen, hade jag kanske blivit ingift i Nixon-familjen, sade kungen.
Ett tjugotal gånger har han därefter rest över Atlanten för att vårda de brittisk-amerikanska banden.
Ofta har han uppvisat en fallenhet för diplomati, som när Barack Obama inför pressen sade: ”Jag tror att det är riktigt att säga att amerikanerna är förtjusta i den brittiska kungafamiljen, de tycker mycket mer om den än de tycker om sina egna politiker.”
Charles svar var kortfattat men klädsamt anspråkslöst: ”Det tror jag inte.”
Nu väntar den hittills största prövningen för hans diplomatiska kompetens.
Kung Charles och drottning Camilla gör i veckan ett fyra dagar långt statsbesök i USA. De kommer bland annat att träffa presidentparet Trump i Vita huset för att markera USA:s 250 år av självständighet från Storbritannien.
När Donald Trump besökte Storbritannien i september i fjol såg han ut att stortrivas, inte bara i familjen Windsors sällskap utan även i Keir Starmers. Men under de gångna sju månaderna har broderligheten förbytts i sura miner och missnöje. Donald Trump är rentav jättearg på Storbritannien för att landet vägrat att aktivt stötta USA:s krig i Iran och låna ut militärbaser för bombanfall. Öknamnen blir värre vecka för vecka. Numera kallar han Starmer för ”loser”.
Men det är inte i första hand för att laga bromancen som premiärministern skickar monarken till Washington. På spel står tyngre saker som delade militära baser i Indiska oceanen, ett teknikavtal värt 1 950 miljarder svenska kronor och ett brittiskt kärnvapenprogram som i hög grad är beroende av USA.
Klimatengagerade kung Charles kommer att behöva tiga om mycket, inte minst om Trumps hån mot den brittiska flottan och de hangarfartyg som pikant nog heter HMS Queen Elizabeth och HMS Prince of Wales. Det kommer han att klara galant. Ingen är som kung Charles så väl skolad i konsten att tiga och hålla god min i elakt spel. Han vet att han i detta sammanhang blott är en bricka i en vild transnationell koreografi.
Men det krävs som bekant två för en tango. Än så länge verkar Trump vara med på noterna.
När han i en telefonintervju med BBC på torsdagskvällen fick frågan om kung Charles besök skulle kunna bidra till att ljusa upp situationen mellan länderna svarade han: ”Absolut. Han är fantastisk. Han är en fantastisk man. Svaret är absolut ja.”
Trump är barnsligt förtjust i rojalistisk uppmärksamhet. Om visiten verkligen kommer att återställa något av den speciella relationen är öppet. I den brittiska kungafamiljen sitter Keir Starmer hur som helst på en mjuk maktresurs som många andra regeringschefer bara kan drömma om.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Han gick från Trumps älskling till mobboffer på några dagar
Donald Trump träffade kung Charles i avskildhet
