Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Genom de höga lummiga träden utanför Andover, Massachusetts kan man inte se banan men man hör de täta smällarna. Det finns en picklebollbana därbakom. Pickleboll känns lite som padel, en trendsport för folk som gillar racket men inte ids öva på tennis.
Mest är ljudet ett tecken på arla aktivitet i parken. Det finns en badplats vid sjön som är liten som en damm. Vi tar ett morgondopp och simmar en bit utanför linan som markerar tillåtet område. Medan vi gör det dyker två badvakter upp, deras pass börjar alldeles strax och de följer varje rörelse. Man får inte bada utan övervakning.
Eftersom det inte är jättebra skyltat låtsas vi att vi inte sett badförbudet och går i.
Några dagar senare är vi i ett dallrande Washington. Har man inte paxat parkering vid havet kan man bli fast i timmar i bilkö, så vi letar på närmare håll.
I Occoquan finns båtbryggor och kajakuthyrning, nästan ingen är där för det är olidligt hett. Eftersom det inte är jättebra skyltat låtsas vi att vi inte sett skyltarna om badförbud och går i. Det är så grunt att man bottnar, vattnet svalkar knappt men vi står och pratar i det ändå. En polisbåt puttrar förbi men besättningen verkar ta vårt regelbrott med gott humör för de vinkar vänligt.
Men kort därpå ryter en bestämd röst ett annat budskap. I en dunge vid kanten står en man i parken med beige uniform och megafon.
Det är absolut förbjudet att bada här, gå upp!
I USA bör man lyda så vi lyder. Parken är megafonmannens domän och vi kan knappast räkna med att president Trump kommer att beordra omprövning av beslutet. Det är inte fotbolls-VM, vi är inte Folarin Balogun.
Fast det händer att reglerna tänjs. När jag ska köpa sex nollöl vill kassörskan se leg. Hon blir konfunderad av mitt svenska körkort, tillkallar sin chef som inspekterar siffrorna, synar mig och flaskorna och säger efter lång tvekan okej, du ser ut att vara över 21. Men ta med passet nästa gång.
Jag påpekar försiktigt att det inte är alkohol jag köpt. På det svarar expediten kort att de faktiskt har butiksprinciper.
I en annan butik har vi starkare varor i korgen. Biran heter Dad Strength och är ungefär som folköl. Nu är en av tjejerna med, i kassan vill de se både mitt och hennes leg men då blir det problem. Hon är visserligen myndig men inte 21. Jag säger att ölen är till hennes pappa men då kontrar de med att hon vidrörde dem.
Jag försäkrar att min dotter bara ska äta glass. Eller hur, nickar jag mot henne: här, ta kassen med glassen. Övertygar så kassörskan om att jag för sjutton inte är någon langare.
Vi har våra principer.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Jag tiger om den gång jag kraschade på motorvägen
Sanna-klassikern: Wham! ligger mittemellan oss och freden
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
