Sara Parkman triumferar med storslagen spelning i Förbindelsehallen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är knökfullt i Förbindelsehallen när den 37-åriga artisten och folkmusikern Sara Parkman gör entré. Hon, som egentligen skulle ha spelat på Fållan, fick raskt se sig om efter en större konsertlokal till följd av det höga biljettrycket. Valet föll på Slakthusområdets största livescen, en långsmal, urban passage i högtidlig jugendstil som ursprungligen byggdes för att slussa döda djur från slakthallarna till kylhuset. Även här är det slutsålt sedan länge. Och trångt. Att drygt 3000 personer vallfärdat för att se Sara Parkman göra sin största spelning hittills måste ses som en triumf. Inte bara för henne och medkompositören Hampus Norén personligen, utan för samtida, svensk folkmusik över lag. Särskilt som hennes nya, fjärde soloalbum ”Aster, atlas” bara funnits ute i världen en enda dag.

Att Sara Parkman befinner sig på en platå är tydligt. För sin ofta eklektiska mix av folkmusik, sakrala hymner och experimentellt elektroniska inslag har hon prisats, fått stipendier – och en publik som stadigt växer för varje skiva. Prästdottern från Härnösand är, paradoxalt nog, bred och smal på en och samma gång. Lite som pionjären Merit Hemmingson var – med sin folkmusik på beat – under 1970-talet.

I Sara Parkmans låtkatalog finns numera något för alla; vare sig man gillar blygt skimrande popharmonier eller en klorofylldoftande polska, suggestivt dånande konstmusik eller en svalkande, vinddriven ambient. Ytterligheterna i hennes konstnärskap märks särskilt tydligt på nya ”Aster, atlas”, där det lilla livet trängs med de stora frågorna. Och där teman som födelse, liv, död och förruttnelse är lika djupt sammantvinnade som rötterna i en övervuxen trädgård.

Det är ett spretigt, tankeburet och stundtals utmanande album, fyllt av mystik, kristen tematik och esoteriska inslag. Det är också främst på det nya låtmaterialet som tonvikten ligger på just den här lördagskvällen. Efter en högoktanig inledning i form av en folktriptyk – där den oemotståndliga hitten ”Vreden” snabbt avfyras – styr Sara Parkman och hennes namnkunniga medmusikanter rätt in i det hon själv väljer att kalla för ”nästa kapitel”.

Uppbackad av bland andra Konrad Agnas på trummor, Anna Möller på fiol och Hampus Norén på bland annat tramporgel (!) bygger Sara Parkman ett parallellt universum, fyllt av såväl smittande värme och ödmjukhet som sjudande vrede.

Nya sånger som ”Svarta tråden” och den sorgesamt vackra ”Tre hjärtan” samsas med bitvis oväntade ljudutflykter. Med hjälp av sin gästande pappa Lars Parkman och kören Hägerstens a Cappella förvandlar hon ”Jag ropar (Kyrie eleison)” från 2019 till en överdådig mässa som snyggt glider in i nya låten ”Bära mörker”.

I den bakre delen av lokalen känns scenen långt borta, men Sara Parkman löser det fint genom att komma ut på en balkong i mitten av Förbindelsehallen, en timme in i konserten. Därifrån framför hon och Hampus Norén en underbart avskalad ”In manus tuas pater”.

Det blir spelningens i särklass finaste stund.

Läs flera konsertrecensioner och andra texter av Alexandra Sundqvist