Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ingen sa hur svårt det var i Stockholm, om en gillar att köra bil.
Jag körde upp från Småland till huvudstaden för första gången, över Essingeleden, fyra filer, och bilarna dansade med varandra. Södra länken var avstängd, och jag skulle till Björkhagen. Det fanns inga bra gps:er då, så den visade ändå hela tiden att jag skulle köra genom Södra länken. Inte konstigt, min bil kostade 1 000 kronor, inklusive skatt.
Jag körde runt, runt, gissade, frågade främlingar, blötte ett finger i luften och spanade efter en plats med en massa björkar och hagar. Efter timmar stod jag vid Kaknästornet och tänkte, här bor jag. Det gjorde jag inte så det blev primalskrik samtidigt som solen gick upp. Inför min första arbetsdag på DN hade jag fått mig en kvarts sömn.
Jag flyttade till Flemingsberg, köpte ny bil. Lärde mig också att i Stockholm är det svårt att få en parkeringsplats. Bilhandlarna lurade mig och sålde en trasig bil. I Småland var allt enklare. Som barn fick jag hjälpa till och köra upp bilar ur diket som fulla vuxna hade kvaddat ner i. Allt bara funkade ju.
Började få parkeringsböter, först veckovis, sen dagligen när parkeringsvakter insåg att i Rissne kunde de mjölka kossan torr.
Jag flyttade till Rissne, låg på en 70-väg när en bil i hög fart körde in i mig bakifrån. Två fulla män som gillade Hammarby klev ut och skyndade sig snabbt iväg när jag sa jag ringer polisen. Ännu en ny bil, ännu en ny lägenhet utan en parkeringsplats. Jag började må sämre, orkade inte parkera rätt och riktigt 500 meter bort och promenera. Började få parkeringsböter, först veckovis, sen dagligen när parkeringsvakter insåg att i Rissne kunde de mjölka kossan torr.
Jag flyttade till Blackeberg. En dag när jag skulle till jobbet och låste upp bilen så lät blippen rosslig, harklandes. När jag kom till andra sidan bilen, var hela den halvan borta. En lastbilschaufför hade råkat få med den i farten.
Jag flyttade till Husby. Jag hade bara varit där två gånger innan. En gullig demonstration mot att gångbroarna skulle rivas. Pensionärer höll upp plakat och skrek i megafon, och gångbroarna fick vara kvar. Och sen Husbykravallerna, där flera hundra bilar brann upp efter att en 69-årig man skjutits ihjäl av polis. Det blev ändå en förort jag älskade, och älskar. Ganska så snart fick jag där min första egna Stockholmsparkeringsplats, plats nummer 66.
Läs mer:
Sašas förra kåseri: Människosmugglaren berömmer mina illröda kalsonger
Helgens mest lästa kåseri: EU: Jag hade fel om spetta/spätta – gissa om läsarna hörde av sig
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
