Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Att beskyllas för att vara hopplöst föråldrad, således gammalmodig, är vår trendnervösa tids största skräck. Den som går i försvar mot att kallas föråldrad kan bara hoppas på att i bästa fall mötas av överseende: du är utdöende.
Jonas Gardell anses vara föråldrad som efterlyser något så töntigt som berättelser på teatern, enligt Kristina Lindquist (DN 6/5). Berättelserna finns ju i strömningstjänsterna! Själv tycker jag inte Jonas Gardell är särskilt föråldrad. Den som på riktigt är föråldrad är nämligen jag, teaterskådespelaren.
För är det något som inte efterfrågas i dag är det mina specialiteter: gestaltningsförmåga, textförståelse, språkkänsla, interpretation, diktion och hörbarhet.
Jag ska kunna acceptera rumphuggna och förbättrade klassiker, vara införstådd med att alla pjäser är en version av något, kunna vara rapp som en tecknad seriefigur
Det jag först och främst ska kunna är att inordna mig en vision, alltid med en mygga oskönt fasttejpad över ansiktet och en sändarklump dinglande på ryggen eller, ännu värre, på insidan av låret, eftersom min för ändamålet skolade röst riskerar att drunkna i någons betydelsebärande ljudmatta. Jag ska kunna acceptera rumphuggna och förbättrade klassiker, vara införstådd med att alla pjäser är en version av något, kunna vara rapp som en tecknad seriefigur, följsam som en lus, redo att improvisera över personliga upplevelser och föda idéer, samtidigt gärna vara aktivistiskt lagd, se mitt ansikte blåsas upp bakom mig i jättenärbild, inte snubbla över kamerasladdar i mörkret, alltid uppföra mig ordentligt, följa policy och inte vara udda och underlig.
Jag gick i pension precis när min sort blev gammalmodig, således i rättan tid. Efter femtio år på scenen är det inte mer än rimligt att man både känner sig och är föråldrad. Men jag skulle önska att mina unga kollegors status höjdes och att skådespelaren åter fick vara huvudperson på teatern, inte bara i strömningarna. Vårt yrke är trots allt – ursäkta – urgammalt.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Förlåt men vilket år är det, Jonas Gardell?
Leif Zern: Befinner vi oss i ett undantagstillstånd eller en slutstation?
