Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Litteratur
Ben Lerner
”Transcription”
Granta, 124 sidor
Efter fyra diktsamlingar och lika många romaner har Ben Lerner (född 1979) etablerat sig som en av sin generations tongivande amerikanska författare. Flera av hans böcker finns på svenska, till exempel (tyvärr i en bristfällig översättning) den strålande ”Topekaskolan” från 2019. Gissningsvis är även hans senaste på gång. För sedan den kom ut i våras har ”Transcription” av många kritiker mottagits som Lerners bästa verk hittills.
Jag tror att jag delar den uppfattningen. Åtminstone rör det sig om en perfekt uppbyggd liten roman. De knappt 130 sidorna är indelade i tre avsnitt och bygger på en cirkelkompositionsprincip. Fraser och motiv från inledningen återkommer i slutet, aningen förändrade och speglade från en annan vinkel. Så skriver också Lerner om arv, tid och minne. Om hur människor upprepar det de lär sig av sina föräldrar, och om hur ens hågkomst av en situation varken är statisk eller nödvändigtvis kongruent med någon annans. Det förflutna existerar bara förmedlat via – och bearbetat av – nuet.
”Transcription” berättas av en namnlös protagonist i 45-årsåldern som har mycket gemensamt med Ben Lerner själv: han är poet, far till en dotter och bosatt i New York. I romanens första del tar han tåget till Providence, där han en gång i tiden bodde som student vid Brown. Planen är att han ska intervjua sin gamla mentor Thomas, en legendarisk tyskfödd filmmakare och teoretiker (eventuellt inspirerad av Alexander Kluge, som Lerner har samarbetat med).
Lerner fångar hur den gamla världens europeiska intellektuella antagligen låter i amerikanska öron – det är tio procent briljanta observationer, nittio procent nonsens
Thomas har hunnit fylla 90 år. Intervjun blir därmed en av hans sista chanser att meddela sig på sin märkliga Werner Herzog-engelska. Lerner fångar hur den gamla världens europeiska intellektuella antagligen låter i amerikanska öron – det är tio procent briljanta observationer, nittio procent nonsens: ”Politics is when we sit around the fire and make the dream social, no? And that is a test of the fire, of the culture. This is better than psychoanalysis which makes it property of the individual.”
Men på sitt hotellrum råkar berättaren tappa mobilen i det vattenfyllda handfatet. Thomas, lidelsefull skärmmotståndare, äger varken en smartphone eller någon annan inspelningsteknologi. I stället för att erkänna fadäsen bestämmer sig berättaren för att låtsas som ingenting, genomföra intervjun och helt enkelt rekonstruera samtalet ur minnet.
Nästa avsnitt utspelar sig i Madrid. Thomas har gått bort, och berättaren deltar vid ett symposium till hans ära. I sitt bidrag nämner han den vattenskadade telefonen. En självironisk, pinsam anekdot, tycker han själv, men curatorn som organiserar symposiet blir chockerad. Han har ju förfalskat hela intervjun! Det är inte bara jag som är upprörd, säger hon – fråga Max, Thomas son.
Romanens avslutande del tar formen av ett samtal mellan Max och berättaren, eller rättare sagt en monolog av den förstnämnda där den senare skjuter in ett par frågor. Max talar om sin far, men framför allt om sin dotter Emmie. Hon är runt tio och har nyligen börjat tillfriskna från ätstörningen ARFID. I flera års tid har hon vägrat nästan alla sorters mat.
Det som till sist gör susen är att överge tanken på gemensamma, nyttiga och regelbundna måltider. I stället får Emmie äta vad hon vill, när hon vill. Med lättnad och viss skam ser hennes neurotiska borgarföräldrar på medan dottern – barnbarn till en man som ”used to go to concerts with Adorno!” – sitter i soffan med Ipaden och stoppar i sig godis framför det mest hjärndöda innehåll som finns: unboxing-videor. Helst av färgglada skumleksaker och med ASMR-ljud.
Vad medierna gör med oss är ett genomgående tema i ”Transcription”. Det tydligaste och kanske minst intressanta exemplet är den döda telefonen. Berättaren upplever förlusten som en stympning: det känns outhärdligt att inte kunna scrolla hej vilt. Han är lika skärmberoende som barnen i Emmies generation, men eftersträvar Thomas (ouppnåeliga) asketism.
Vad är förresten ett medium? i ”Transcription” verkar definitionen vara: ett föremål som bevarar röst. Thomas berättar att hans tidigaste minne är att höra Hitler på radion hemma i Augsburg. Men den första röst som människan hör är moderns inifrån magen, varmed också kroppen har mediets egenskaper. Även platser fungerar röstbevarande, i det att de aktiverar (och på ett spöklikt sätt verkar kunna lagra) minnen. När berättaren går runt i Providence tycker han sig leva i alla tider samtidigt: nutiden, studentåren, barndomen.
Elegant låter Lerner tidens sammanglidning reflekteras i ett dubbelgångarmotiv. Max och berättaren är mer eller mindre jämngamla. Deras döttrar lider båda av kultursjukdomar
Elegant låter Lerner tidens sammanglidning reflekteras i ett dubbelgångarmotiv. Max och berättaren är mer eller mindre jämngamla. Deras döttrar lider båda av kultursjukdomar: Emmie har sin ARFID och berättarens dotter Eva skolvägrar. ”Maybe you were the real son”, säger Max att han har tänkt om berättaren, vars relation till Thomas är betydligt bättre än hans egen. Själv har han alltid känt sig bortprioriterad, betraktad som ett hinder för arbetet.
Inte heller Thomas kan riktigt skilja på dessa båda söner. Medan intervjun pågår blandar han ihop dem, och börjar bråka med berättaren om föräldraskap. Utbrottet, framgår det senare, är ett svar på en händelse under pandemin några år tidigare. Under ett par dagar låg Thomas nämligen döende i covid. Restriktionerna förbjöd besök, varför Max sade det han trodde var sina sista, aggressiva men förlåtande ord till fadern via en sjuksköterskas telefon. Om Thomas inte hade överlevt så hade han alltså tagit farväl av språket så som han en gång mötte det: i form av en kroppslös röst som verkar både avlägsen och nära på samma gång.
All kommunikation är med andra ord en fråga om materiella betingelser. Det kan man tycka är en banal sanning. Men vad vore litteraturen utan sådana? Allt handlar ju om hur de genljuder, eller rättare sagt: om hur texten både bekräftar och överskrider de teoretiska insikter som går att utvinna om världen. I fallet ”Transcription” och Ben Lerner görs det med största omsorg.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och andra av DN:s bokrecensioner
