Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramakomedi
”Ja!”
Regi & manus: Nadav Lapid
I rollerna: Ariel Bronz, Efrat Dor, Naama Preis m fl
Längd: 2 tim 30 min. Språk: hebreiska, arabiska
Biopremiär
Bara några veckor efter Hamas avskyvärda massaker på nästan 1200 människor släppte organisationen The Civil Front en musikvideo där barnkörer sjunger om hur israeliska soldater ska bomba sönder Gaza: ”Om ett år finns inget kvar, vi ska utrota dem alla”. Videon orsakade rabalder, även bland israeler, eftersom låtskaparna hade använt den gamla frihetshymnen ”Hareut” och ändrat texten. Och inte minst för att den förespråkade folkmord.
Den kontroversielle israeliske regissören Nadav Lapid, som tidigare gjort ”Synonyms” och ”Aheds knä”, ger oss i sin senaste film en fiktiv bakgrund om skapandet av den verkliga videon. Den som får uppdraget är vår fladdrige ciceron Y (Ariel Bronz), en ryggradslös musiker som dras till det digra arvodet men samtidigt brottas med sitt eget samvete.
Enligt Lapid har Israel ”sjunkit ner i en djup moralisk avgrund”, där politiker och oligarker har piskat upp så förryckta antipalestinska stämningar att det är lönlöst att försöka göra en sansad film om tillståndet i landet. Istället tar han med oss på en surrealistisk och hejdlös tripp genom ett degenererat samhälle som dansar på avgrundens rand. Allt övervakat av en allvetande berättarröst.
Scenerna från de besuttnas till synes evigt pågående cocktailpartyn får Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” att dyka upp i minnesbanken och den speedade clownen Y delar tydligt dna med den oftast irriterande skådespelaren Roberto Benigni. Den minst lika påfrestande Y ger sig ut på en tripp genom landet, hamnar bland annat på ”The Hill of love”, en kulle med utsikt över Gaza. De krevader vi ser långt bort i fjärran är riktiga sådan, bombandet pågick medan filmen spelades in, vilket naturligtvis ger ”Ja!” extra emfas.
Lapids filmhappening är överlastad som en åsna efter en marknadsrea: Musikalinslag, bisarra och medvetet(?) fula grafiska effekter mixas med en pumpande israelisk schlagermusik som aldrig kommer att hamna på min spellista. Den extremrörliga kameran rycker, snurrar och hoppar fram. I 150 minuter. En påfrestning, utan tvekan.
Även om utförandet är bindgalet är tankegodset behärskat. ”Ja!” är i grund och botten en klassisk Fausthistoria om konstnärens roll i ett repressivt samhälle. Ett populärt tema, som tyvärr ständigt är aktuellt – och absolut extra mycket så nu, när nationalismen har blivit det nya svarta, när Trump, Netanyahu och de andra gör kaos i världen.
Nadav Lapid glömmer inte bort eller förminskar Hamas slakt av oskyldiga män, kvinnor och barn men ifrågasätter den utdragna hämndaktionen mot lika oskyldiga människor i Gaza.
Berättarrösten konstaterar kallt: ”Alla israeler som efter den 7 oktober undrade hur vanliga människor kan utföra sådan ondska, har nu själva gett svaret”.
Se mer: Fler komedier om historiska hemskheter: ”Dr Strangelove” (1964), ”Livet är underbart” (1997), ”Jojo Rabbit” (2019).
Fler film- och tv-recensioner i DN
