Boklistan vecka 46: Nordmannen igen, obekväma rykten och Lavinia upprättad

Karl Ove Knausgård har en hävdvunnen vana att hamna på DN:s kritikerlista. Det sker även nu, när hans nya roman ”Jag var länge död” kvalar in. Norrmannen är så angelägen att vi har recenserat honom tvenne gånger. Greta Schüldt skrev om den norska originalutgåvan och Malin Ullgren tar sig an den nya boken i gårdagens tidning. Bägge recensioner var positiva.

■ ■ ■

Med denna sjätte roman har Knausgård avslutat sin svit ”Morgonstjärnan”. Jag minns fortfarande sista meningen i hans avslutande del av ”Min kamp”, där han 2011 skrev att han skulle njuta, ”Verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare”.

Man kan inte lita på författare.

■ ■ ■

Och så är det dags för en ny våg av kända män som har begått övergrepp. Den här gången är det Storbritannien och skådespelare som står i fokus. Även i den engelska litteraturvärlden mumlas det. Här gäller det tre författare som kanske – utom i ett fall – är mindre kända i den stora bokvärlden, men ohyggligt stora postergrabbar inom sina mer nischade fält. Jag uppskattar samtligas verk, och i dessa fall är det inte så mycket fråga om metoo utan om enskilda kvinnor som anklagat dem i sociala medier-kampanjer och fått stöd av indignerade läsare.

■ ■ ■

Rättegångarna mot dessa tre författare förs inte i reguljära domstolar, utan bara på nätet. Vilket ju är nog så effektivt. Samtliga tre har dragit sig undan från offentligheten sedan ryktena börjat spridas men har under senaste åren skickat ut testraketer i form av enskilda verk. Jag litar lika mycket på uppgifter i sociala medier som på utsagor från redlöst berusade frigångare vid Hornstull, men får ändå en sur smak i munnen. Jag tycker mycket om samtliga dessa tre författare.

■ ■ ■

Det är enklare när det gäller skådespelare. Sedan personer som James Woods och Jon Voight utropat sig till företrädare för Trumps MAGA-anhang, har jag inte kunnat se en enda av de filmer de medverkar i. Vad gäller musikaliska artister så föraktade jag MAGA-typerna långt innan deras politiska hemvist klargjordes. Med författare är det en annan sak. Man ser dem inte så direkt i verken, och alla gudar ska veta att bra författare kan vara bra författare trots att de är kräk. I somliga fall på grund av att de är kräk. Det är svårt det där.

■ ■ ■

De antika myterna har på sistone hamnat på tapeten i olika medier och kulturdebatter. På kritikerlistan ligger sedan några veckor Mary Beards ”På tal om klassiker”. Madeline Miller är en av dem som har omförhandlat myternas kvinnoporträtt, i till exempel romanen ”Kirke” som jag skrev om härom året.

Den bästa omtolkningen står emellertid Ursula K Le Guin för, i sin sista roman ”Lavinia” från 2008. Titelfiguren är en prinsessa som spelar en repliklös biroll i Aeniden. Jag fick den i dag i handen, i svensk översättning av Lena Jonsson för förlaget Palaver Press. Därtill kommer ett sprudlande skärpt förord av latinisten Moa Ekbom. Tacknämligt, verkligen.

■ ■ ■

På de första sidorna skriver berättaren Lavinia några rader som skulle kunna stå som ett motto för alla dessa omtolkningar av eposens kvinnor: ”Jag vet vem jag var, jag kan berätta för er vem jag skulle kunna ha varit, men nu finns jag bara i orden jag skriver”.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.