Swenn-Larsson i cykelkrasch: ”Blev rädd – men gick bra”

Låt oss säga det allra först: Anna Swenn-Larsson mår bra.

– Det är lugnt, säger hon när hon slår sig ner på en bänk på Bosön på Lidingö.

Runt omkring henne tar kompisarna i alpina landslaget ut sig till max i tuffa tester. Men den snart 35-åriga OS-bronsmedaljören har fått avstå flera av övningarna, efter att ha kraschat på cykel.

Det var förra veckan som olyckan var framme.

– Vi var i Spanien och cyklade – jag, Mattias (sambon och landslagsåkaren Rönngren), systrarna Nyberg (Lisa och Sophie) och Felix (Monsén). Då kraschade jag nedför och fick en ganska rejäl lårkaka, fast på ryggen. Och sen har svullnaden inte riktigt gått ner än.

Anna Swenn-Larsson visar upp skrapsår även på benen.

– Sjukgymnasten tyckte att jag skulle ”chilla” lite med testerna. Och jag är ju också sådan som person att om jag gör testerna vill jag ge hundra, annars ger det ju inget. Så då kände jag att jag gör dem lite senare.

Hon hade tur i oturen på de spanska vägarna.

Blev du rädd?

– Jag blev rädd. Det var läskigt. Det gick ju ganska fort nedför och så smällde jag in i det här räcket och sen ner i asfalten, men jag hade tur, det gick bra och jag cyklade efter det här också, säger Swenn-Larsson.

Efter den efterlängtade OS-medaljen i vintras tvekade slalomstjärnan om en fortsättning, men bestämde sig nyligen för att satsa vidare.

Någon stress över missade tester känner hon inte.

– Nej, jag har haft en jättebra träningsperiod och känner mig i bra form, jag kan ju träna på – det var mer att jag skulle ta det lite lugnt nu, säger hon.

– Och jag är ju 35, jag har gjort de här testerna i 13–15 år. Så för mig är de inte det viktigaste, men jag tycker att det är viktigt att vara med teamet och heja på.

Berätta om beslutet att fortsätta. Var det lätt eller svårt?

– Det var ändå lite svårt. Men nu känns det rätt, säger Anna Swenn-Larsson.

I ena vågskålen låg friheten att kunna uppleva andra saker än träning och tävlingar.

I den andra:

– Jag känner ju att jag har ännu mer i mig, och att det var så många gånger förra året som det var nära att jag skulle stå på pallen, fler gånger än jag gjorde det. Och det är ju mitt mål framöver. Jag hade inte fortsatt om jag inte kände att jag både har motivation och kapacitet att vara med bland de bästa.

I vinter är det 16 år sedan hon debuterade i alpina världscupen. Förutom OS-bronset 2026 finns ett VM-silver från 2019 på meritlistan, liksom 16 individuella pallplatser i världscupen varav två segrar.

Nu är det en säsong till, med ett VM i Schweiz 2027, som gäller.

Men här skrattar Anna Swenn-Larsson plötsligt högt åt sig själv:

– Sedan VM för två år sedan har jag verkligen tagit säsong för säsong. Jag trodde att det här (2025–26) var mitt sista år, så jag ska väl inte säga något egentligen. Men jag tror att det blir så.

Det stora målet har i många år varit topp-tre i slalomcupen.

Där hon hon varit fyra (2019) som bäst, men blev den gångna säsongen ”bara” åtta.

– Jag hoppas att jag kommer kunna ha en lite mer ”fuck off-”attityd i år. Inte att jag inte bryr mig – men att jag verkligen bara vågar gasa, eftersom jag inte har något att förlora. Jag behöver inte hålla på att skydda min rankning eller tänka på att det är ett OS.

– Jag har ändå gjort mycket av det jag har haft som mål i min karriär. Men sen har jag hela tiden drömt om att vara topp-tre i världen men inte klarat det … så där känner jag lite nu att jag vill släppa på det, bara känna att jag vill vara med i toppen och se hur långt det räcker.

– Jag hoppas att det ska släppa på lite spänningar mentalt.