Helt svartklädd, som tillstår en rockartist, sitter Robert Pettersson på en stol i musikbolagets lokaler. Han har kommit ned till huvudstaden från Sundsvall för att beta av presskarusellen med intervjuer, foton, signering – det vanliga innan en ny lansering. Men allt är inte riktigt som vanligt. Den här gången har Robert Pettersson inte parhästarna i bandet med sig. Han är inte här som sångaren i Takida, utan som sig själv och för att prata om sin allra första soloplatta ”Deabolo hypomania”.
Soloprojektet har varit i pipeline i många år men kunde förverkligas efter att hans andra band – Stiftelsen – lades ned 2024.
– Då fick jag mycket tid över och kände att jag hade fler låtar att skriva, som inte nödvändigtvis behövde hamna på Takidas sida, berättar han.
Rockbandet Takida grundades 1999. Efter monsterhitten ”Curly Sue” 2007 kom de att bli ett av 00-talets största svenska rockband – älskat av fansen men också hårt sågat i medierna.
– 2009 var vi som störst, då sålde vi ut Hovet. Det var nog vår topp. Nu är vi större i Tyskland.
Soloprojektet är dock mindre rock och mer 80-talsinfluerat, både poppigare och mer elektroniskt.
– Jag lyssnar mycket på alternativ pop, det är det enda jag har lyssnat på i säkert fem års tid. Det är väldigt lite rock i min spellista.
Albumnamnet ”Deabolo hypomania” är en mix av det tillstånd som han ibland befinner sig i på grund av sin bipolära sjukdom, och smeknamnet på ex-frun Dea Norberg.
– Många låtar handlar om henne och om hjärtesorg. Det är kostsamt att ha den här diagnosen. Oftast kan du inte vara kvar i ett förhållande. Antingen så tröttnar personen med diagnosen, eller så tröttnar partnern.
Robert Pettersson vill vara öppen med sin sjukdom bipolaritet och sina återkommande depressioner, något som han har tampats med sedan gymnasieåldern. Han var 23 år när han fick ett namn på sitt mående.
– När jag fick diagnosen depression var det en helt ny värld som öppnade upp sig. Jag fick svar på det mesta, fick medicin och träffade likasinnade. Det var en superskön känsla.
Hans låttexter rör inte sällan de tunga känslorna han i perioder tampas med, och de nya låtarna är inget undantag. 2025 var ett tufft år, och balladen ”You” beskriver han som den svåraste låten han någonsin skrivit.
– Jag var helt nere för räkning då, och då brukar jag inte kunna skriva musik. Men den här gången gjorde jag ett undantag. Jag vet inte var jag fick kraften ifrån men nu vet jag att det går, att det kan fungera som terapi och en ventil.
Samtidigt är det en balansakt att hantera bipolaritetens toppar och dalar.
– Mår jag för bra skriver jag ingen musik, och är man helt nere … säger han och måttar någon knapp centimeter över marken.
– Då är det stört omöjligt. Det är det som är så jäkla trist med bipolaritet. När du är på topp mår du bättre än alla andra men sedan kommer bakslaget. Det är därför man käkar stabiliserande …
Robert Pettersson tystnar, letar efter orden.
– … vad heter det … Jag får ECT-behandlingar och då har jag ett närminne som en guldfisk. Stämningsstabiliserande heter det. Man ska varken åka ner eller upp. Och det är det som är lite trist. Jag vill gärna vara lite mer över gränsen och kunna dra iväg.
Hur tacklar man det?
– Ibland är det svårare, ibland lättare i och med att man har erfarenhet och kunskap om det. Men … man blir sliten liksom. När man märker att det är på väg att hända igen, då kanske man tar sig ett glas för mycket bara för att döda det. Och sedan är man inne i en ond spiral, det blir värre och värre och till slut hamnar man på psyket och sedan … Ja, sedan så man gör om det.
Nu hoppas han kunna bryta spiralen med ECT, elektrokonvulsiv behandling, som han började med för par månader sedan. Han har redan märkt en stor förbättring.
– Det är klart att det finns konsekvenser av det som jag skulle vilja slippa helt. Men jag är glad att det finns ett alternativ till medicin med snabbare effekt.
Bandet har varit ett stort stöd i tunga tider.
– Det är mina bästa vänner, vi stöttar varandra. Vi är som en dysfunktionell familj.
Samtliga bor dessutom i eller runtomkring Sundsvall.
– Man drar sig dit när man tröttnat på Ånge, och det gör alla till slut, säger han med ett skratt.
Men i den medelpadska uppväxtorten finns fortfarande en relik kvar: replokalen där Takida började sin musikaliska bana.
– Där står en massa gitarrstärkare, digitaltrummor och sådant. Den är fullt funktionsduglig men det är ingen som repar där. Det är lite vemodigt faktiskt. Nu används den mest för fiskeutrustning, säger han.
Hur mycket utrymme kan ett par fiskespön och drag behöva, kan man undra. En hel del, visar det sig. Fiske kan vara mete på en brygga en eftermiddag i solen, eller, om man heter Robert Pettersson, tio dagars fiskeresa till Andamanerna med fem sorters fiskesätt.
– Det absolut roligaste är popperfiske. Då har du ett ganska stort drag av balsaträ som ser ut ungefär som en stor geting utan vingar. Och så kastar du ut den, och drar den mot dig för att skapa ett svall som lockar till sig fisken, förklarar han entusiastiskt.
– Det är det roligaste, för man blir vettskrämd varje gång det hugger.
Blue marlin, segelfisk och gulfenad tonfisk är inte ovanliga att få på kroken. Inga småfiskar med andra ord.
– Den största jag drillat var på drygt 300 kilo. Då höll jag på i en timme och fyrtiofem minuter, och hade sele på mig och allting. Jag var helt färdig efteråt.
Också Lofoten med sin hälleflundra har varit resmål för fisketurerna.
– Då brukar jag dra ihop ett gäng på typ fjorton stycken och så tar vi turnébussen dit, säger han med ett leende.
Fakta.Robert Pettersson
Aktuell med sitt första soloalbum ”Deabola hypomania” som släpptes den 17 april. Plattan har Robert Pettersson gjort tillsammans med Takidamedlemmen Chris Rehn.
Är även sångare i rockbandet Takida, som kommer med nytt album i år och dessutom ger sig ut på turné. Takidas monsterhit ”Curly Sue” låg 54 veckor på Svensktoppen – en bedrift få andra lyckats med.
Har tidigare frontat bandet Stiftelsen.
Läs mer:
Turnéaktuella Girl Scout: ”Det är i stunder av skapande som magin finns”
Arlo Parks: ”Jag har inspirerats av Robyns mod”
