I arkiven
I DN Kulturs sommarserie utforskar vi vad som gömmer sig i de svenska arkivens kulvertar och magasinsgångar. Det här är del 2.
Dagen efter terrorrattacken mot World Trade Center tecknar sexåringar brinnande hus, blod och skrikande människor. Nästan 20 år senare ritar en ny barngeneration munskydd, smittspridning och sin egen död under coronapandemin.
Bilderna finns bevarade i Svenskt barnbildarkiv i Eskilstuna, tillsammans med över 700 000 andra barnteckningar som spänner från 1700-talet till i dag.
– Det är samhällsdokumentation från barnens perspektiv, säger Andrea Langendorf som är vikarierande projektkoordinator på arkivet.
– Det kan vara svårt att hitta barnens röster och historia i andra arkiv, då de ofta domineras av manliga makthavare. Här finns ett axplock av hur barn har uppfattat sin samtid.
Arkivet är beläget i en av de roströda tegelbyggnaderna i Munktellstaden i Eskilstuna. Minnet av att det här en gång var en industrihall sitter fortfarande kvar: det är högt i tak och på parkeringen finns ett vaktbås som tidigare slussade in industriarbetarna. På våning tre i Eskilstuna konstmuseum inackorderas i dag flera meter arkivhyllor. Där står svenska barns teckningar från 300 år tillbaka.
– Tanken är att barn ska kunna berätta för vuxna och för framtiden om vad som var viktigt för dem, säger Karin Isaksson, arkivarie.
Arkivet grundades 1977. Initiativet föranleddes av samtidsdiskussioner om behovet av ett centrum som dokumenterade barns skapande. En viktig grund lades när bildläraren Janne Brandt donerade sina elevers teckningar till Eskilstuna kommun 1977. Delar ur arkivet väljs med jämnan ut för att visas upp i olika utställningar på kommunens konstmuseum.
Än i dag skickar skolor och familjer in stora mängder teckningar till arkivet.
– Vi gör inte direkt något urval på teknisk eller estetisk kompetens. Vi tycker att alla är bra eftersom alla teckningar bär på en berättelse. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt att göra sig hörda, säger Karin Isaksson.
Hon går till de röda arkivhyllorna, eller som de heter på arkivlingo: compactushyllor. De är monterade på räls och Karin Isaksson vevar sig igenom hyllraderna med hjälp av en ratt. Här finns en del av arkivets äldsta teckningar, som tillskrivs familjerna Arosenius, Weser och Helsingius.
– Allt lämnades in 1994, men den äldsta teckningen är gjord av farmor Hedda som föddes 1787 i Stockholm, säger Karin Isaksson.
Teckningarna bär inte bara på berättelsen om vad farmor Hedda tänkte på som liten. De visar också att hon tillhörde de mer bemedlade i samhällskiktet, för att hon över huvud taget hade möjlighet att rita. Fram tills 1900-talet var konstnärsmaterial dyrt och få förunnade. Heddas verk finns på ett annat arkiv i staden och kan inte flyttas på grund av dess ömtålighet, i stället är det hennes barnbarn Karls teckningar som finns i arkivlådorna ovanför konstmuseet.
Andrea Langendorf skakar fram sina vita arkivhandskar. Tar på sig dem, och drar ut översta lådan i hurtsen. Med en rutinartad säkerhet öppnar hon en av de bruna kartongerna. Högst upp finns en teckning som ritats med oerhörd skicklighet och föreställer en häst på ett stridsfält. Den tecknades 1865 av den då 12-åriga Karl.
– Man ser att det var en annan nivå på teckningarna och hantverket då än nu eftersom man hade tid att sitta ner och rita eller måla, säger Andrea Langendorf.
Arkivbeståndet är som årsringar, där varje teckning bär på en historia från sin samtid. På 2020-talet finns en överrepresentation av de gula figurerna från ”Dumma mig”, medan sent 1800-tal präglas av riddare och hästar.
Men samlingen visar också hur barn har uppfattat krig, oro och katastrofer. I en låda från beredskapstiden finns bilder av hemvärn, brinnande hus och karikatyrer av Hitler och Goebbels.
Efter terrorattentatet den 11 september 2001 fick lågstadieelever i uppgift att teckna ner sina intryck för att bearbeta och förstå. Bilderna donerades till arkivet.
– Barnperspektivet blir så tydligt här, säger Andrea Langendorf och pekar:
– Här avbildas många ledsna människor som satt fast i husen och här är några som hoppar. Det är väldigt dramatiskt, men när man är i åttaårsåldern är det inte så mycket censur.
Under coronapandemins första veckor bad Svenskt barnbildarkiv barn i hela landet att teckna sin bild av det som pågick.
– Barnen ritar att de är rädda för att dö, säger Karin Isakson och lyfter upp en teckning från samlingen.
– Här på baksidan står ett citat som ett barn i förskoleålder sagt till sin pedagog. ”Man kräker, sen hostar man, sen mår man bra eller dör”, står det.
En doft av sammetslent papper söker sig genom rummet när Andrea Langendorf stänger arkivboxen. Hon funderar.
– Om vi inte bevarar barnens teckningar, hur ska vi då kunna veta att det har funnits barn i samhället? Även om en teckning bara föreställer ett barns favoritleksak, eller något annat ur vardagen, vittnar den om en tid och en situation där barn hade leksaker, kunde leka och fick möjlighet att rita, säger Andrea Langendorf.
Karin Isaksson fyller i:
– Det här är barnens eget kulturarv.
Läs mer:
I arkiven del 1: Besök från australiskt urfolk kastar nytt ljus på kontroversiell museisamling