Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Superhjälteaction
”Spider-Man. Brand new day”
Regi: Destin Daniel Cretton
Manus: Chris McKenna, Erik Sommers
I rollerna: Tom Holland, Zendaya, Mark Ruffalo med flera. Längd: 2 tim 25 min (från 11 år). Språk: engelska. Biopremiär.
I slutet av ”Spider-Man: No way home” (2021) ställde Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) vår spänstiga superhjälte (Tom Holland) inför ett verkligt ödesval. Konsekvensen av att tråckla ihop revorna i multiuniversum och rädda världen var nämligen att han blev bortglömd som den nördige mannen på gatan, Peter Parker. Som genom ett trollslag (bokstavligen) förlorade han kontakten med sina närmaste; bästisen Ned (Jacob Batalon) och flickvännen MJ (Zendaya).
När vi fyra år senare återvänder till Peter Parker är det den kärlekskranka emo-versionen av Spider-Man vi möter. När han inte är ute och bekämpar brott sitter han mest hemma, äter pizza och fixar med datorer i sin mancave. Som vilken stalker som helst tittar han då och då in i sina vänners liv på sociala medier. Det är väl för väl att vi vet att Peter Parker i grunden är en hygglig kille. Filmens titel, ”Brand new day”, skvallrar dock om någon slags metamorfos. Spindlar ömsar ju som bekant skinn, och för Peter Parker blir det en både fysiskt och psykiskt smärtsam process att träda in i nästa fas i livet.
På många sätt var det regissören Sam Raimis ”Spider-Man” (2002), med Tobey Maguire i huvudrollen, som banade väg för den våg av superhjältefilmer vi ser i dag. De senaste filmerna med Tom Holland i huvudrollen har dessutom gjort dem till några av de mest solida (om än lite präktiga) av Marvels filmserier. Den här gången är det dock inte riktigt lika fartfyllt som förra gången (som å andra sidan var smått hysterisk). Första timmen av ”Spider-Man: Brand new day” handlar mest om Peter Parkers inre resa, medan resten är mer action-betonad.
Rollbesättningen är full av tv-stjärnor som Jon Bernthal (The Punisher) och Liza Colón-Zayas från ”The Bear” samt Sadie Sink från ”Stranger things”. Superhjältar som Hulken (Mark Ruffalo) och Black Widow (Florence Pugh) gör sitt för att lätta upp stämningen. Särskilt den senare som envisas med att använda ett deppigt ryskt badhus som sitt kontor.
Roligare än så blir det inte. En av Spider-Man-seriens styrkor är ju annars att den inte tar sig själv på för stort allvar. Men inte ens slapstickscenerna, när vår trikåklädde hjälte studsar som en flippad flipperkula mellan husfasaderna, är särskilt kul. Tom Hollands rekorderliga uppsyn passar perfekt för karaktären han spelar men funny bones – det har han inte. Det gör det hela betydligt bättre som action – det vill säga när en stridsvagn plöjer genom stadens gator eller en aerodynamisk batalj utbryter med några livsfarliga ninjakrigare – än som komedi.
Hollands fjärde film som Spider-Man har sina stunder av verkligt vemod och romantik men är i stort sett inte mycket mer än en mellanfilm på väg mot nya äventyr. Ingen lär bli särskilt förvånad över att texten på slutskylten lyder: ”Spider-Man will be back”.
Se mer. Tre andra Spidermanfilmer med Tom Holland: ”Spider-Man: Homecoming” (2017) ”Spider-Man: Far from home” (2019), ”Spider-Man: No way home” (2021)
Läs fler film- och tv-recensioner i DN