Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är demoraliserande för regeringssidan att valet redan verkar klart men det är ännu jobbigare för Socialdemokraterna. Att segervisshet sprider sig i valarbetarnas led är varje kampanjledares skräck – argumenten förslappas, färre orkar knacka dörr och de halvsugna väljarna lägger sig på soffan i stället för att rösta.
Det gäller alltså för partiledningen att hålla högerspöket vid liv och övertyga det egna folket om att det fortfarande blir strid på kniven i september. Ingen lätt uppgift med opinionssiffror som pekar mot storseger för oppositionen.
Att en känsla av osårbarhet uppstått på sistone är inte så konstigt, hur hårt och återkommande högerpartierna än attackerar Socialdemokraterna och den övriga oppositionen verkar det inte bita. Trots oppositionens uppenbara svagheter – djupa motsättningar i regeringsfrågan och politiska förslag som drar åt motsatta håll – låter sig opinionen inte rubbas.
Högerregeringens senaste kärnkraftsbeslut är ett nytt försök från Tidöpartierna att jaga oppositionen för dess oenighet. Regeringen har redan tidigare aviserat att den vill ta det ekonomiska ansvaret för att bygga tre små kärnreaktorer vid Ringhals i Halland, nu togs det formella regeringsbeslutet.
Flera steg återstår, EU-kommissionen ska godkänna, Vattenfall ska fatta sitt investeringsbeslut om några år och tillverkaren Rolls Royce ska bygga reaktorer de tidigare inte tillverkat. Och det är oklart hur den månghundraåriga avfallshanteringen ska betalas.
Ulf Kristersson har alltså rätt när han säger att valutgången kan avgöra hur det går med projektet. Det är också skälet till att både industrin och energiminister Ebba Busch velat ha långsiktiga överenskommelser över den politiska blockgränsen – något statsministern tidigare viftat bort med påståendet att Socialdemokraterna redan är med på båten. Nu byter Kristersson argument och varnar i stället för att kärnkraften är hotad om S får bilda regering.
Magdalena Andersson har lovat att bjuda in partierna för att utreda och förhandla om energisystemets framtid. Det är avsett att låta som ett betryggande besked men frågan är vad såna förhandlingar är värda. Andersson lovar samma sak som hennes företrädare Stefan Löfven gick till val på 2014. Den gången resulterade förhandlingarna i en uppgörelse om kärnkraftens spelregler mellan fem partier – där också Moderaterna och Ebba Buschs kristdemokrater ingick. Det hindrade inte Ebba Busch från att bara några år senare spräcka uppgörelsen.
Det var varken första eller sista gången i historien som frestelsen att jaga röster på kärnkraftsfrågan blivit för stark för uppmärksamhetstörstande politiker. ”Långsiktiga” kärnkraftsuppgörelser har ett svagt historiskt facit.
Som väljarmagnet har kärnenergin tappat mycket av sin kraft sedan förra valet. Då beskrevs den som billig och klimatvänlig. Nu har regeringen visat att den kostar mycket pengar och tar ansenlig tid. Därför är det tveksamt om splittringen mellan S och MP i kärnkraftsfrågan får betydelse i valet. Manliga högerväljares hjärtan klappar för atomkraft, men i resten av väljarkåren är intresset svalare.
Magdalena Andersson har större problem fram till valet, inte minst att bekämpa segervissheten i de egna leden. Efter den här vårens segertåg skulle en valförlust slita sönder partiet. Och även om oppositionen vinner riskerar Socialdemokraterna att gå tillbaka som parti – det vore en förödmjukelse för Andersson och skulle försvaga hennes auktoritet på vänstersidan.
Vinner hon blir det också komplicerat. Att få ihop en regering med stöd i riksdagen kommer att kräva större taktisk finess än vanligt. Många kommer att bänka sig för att se hur S-ledaren ska få oppositionspartierna att dumpa röda linjer och ställa sig bakom samma regering.