Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I den uppslitande eftervalsdebatten kommer både huvuden och strategier att fara ut genom fönstret hos de förlorande partierna.
Ulf Kristerssons folk brukar säga att det viktigaste i förra valet var att vinna och få leda en regering. Då kunde man leva med att SD blev större, statsministerposten gjorde att Moderaterna kunde fortsätta att vara ledande. Att behålla ställningen som regeringschef blev ett försök att överbrygga vad Moderaterna hoppades var en tillfällig svacka.
Nu är läget ett helt annat. Att döma av opinionen är ett fortsatt regerande av Sverige mer en förhoppning än en verklig möjlighet. Frågan blir i stället vem som ska regera högern. Partiernas kampanjer blir mer och mer inriktade på att vinna den interna konkurrensen inom blocket, alltså samma fenomen som vi länge sett i oppositionen.
Jimmie Åkesson har en stark ställning bland högerväljare och en hög trovärdighet som motståndare mot islam och invandring. Ingen tvivlar på att han vill ha hårda tag mot brott. Den repressiva politiken kompletteras med välfärdsförslag som satsningar på tandvård.
Sverigedemokraterna driver på många sätt 2002 års valkampanj i repris. Det funkar inte för Moderaterna.
Moderaterna måste renodla sin egen nisch, därav alla utspel om sänkta skatter – det partiet enligt sina egna mätningar är mest omtyckt för. Kampen mot brott ska i moderat tappning koncentreras på våld mot kvinnor, partiet har underskott på kvinnliga väljare.
Också ledarskapet skiljer. Medan Sverigedemokraterna har en självklar ledare är det skakigare på M-kanten. Moderaternas valkampanj drivs nu av ett triumvirat där statsministern flankeras av justitieminister Gunnar Strömmer och finansminister Elisabeth Svantesson. Diskussionen om affärer i Kristerssons familjekrets har försvagat honom och Moderaterna förstärker därför med två kända draglok.
I väljarundersökningarna är det fördel Åkesson. Om detta också blir valresultat tvingas inte bara Moderaterna, utan också Sverigedemokraterna, att ompröva sina roller i svensk politik.
För Jimmie Åkesson har det högerkonservativa blocket med M och KD varit den strategiska språngbrädan för att nå regeringsmakten och så småningom erövra statsministerposten. En valförlust för Tidö tvingar SD att ompröva den strategin. Utan regering har högerpartierna inget gemensamt projekt. Inget parti kommer att vilja samarbeta nära med SD de kommande åren. Sverigedemokraterna kan då välja att bli än mer profilerat högernationalistiskt, eller att kombinera nationalismen med en slags välfärdspopulism som vi sett på andra håll i Europa.
Allra svårast blir omställningen för Moderaterna. Partiet kommer att tvingas gå i kollektiv terapi och brottas med förträngda minnen från ett fjärran Sverige där det inte var självklart att Moderaterna konkurrerade med Socialdemokraterna om statsministerposten. Minnen som ligger över 40 år bakåt i tiden och som bara partiveteraner som Carl Bildt och Gunnar Hökmark vagt kan återkalla.
När den nuvarande ledningen tvingats bort väntar en intern strid om både inriktning och toppositioner. Kanske tvingar det nya politiska landskapet Moderaterna att söka sig mot mitten och bli ett liberalt center-högerparti. Om Liberalerna ryker och Centern stöder en S-ledd regering uppstår ett stort utrymme mellan S och SD som bara Moderaterna kan fylla. Kristerssons ord om att ”det är bara vi som kan samla” skulle i hans egen frånvaro kunna fyllas med ett helt annat innehåll än Kristersson tänkte sig.
Läs mer:
Åkesson: Ge villaägare veto mot byggplaner