Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Torsten Andersson: ”Språkets tyngd”
Marabouparken konsthall, Sundbyberg. Visas t o m 4/10
Denna sommar är det precis 100 år sedan Torsten Andersson föddes. Därtill har det gått 40 år sedan Moderna museets stora retrospektiv, konstnärens hyllade återkomst i Stockholm. Det var i sin tur 20 år efter att han i samband med en skilsmässa och en konstnärlig kris lämnat såväl sin professur på Konstakademien som huvudstaden, för att isolera sig i barndomshemmet i skånska Benarp.
På Moderna museet fick jag som ung reporter intervjua honom, en oförglömlig karaktär. ”Jag sysslar inte med bildernas fasad utan med deras personlighet”, förklarade han sitt märkvärdiga måleri, lycklig över att under de ensamma åren ha erövrat ett personligt språk. För första gången i livet kände han sig tillhöra ”nuet”, alltså 1980-talets konstliv där postmodernismen slagit igenom. Modernismen såg han som en återvändsgränd och sökte ”en tredje väg”.
Två år före sin död 2009 bildade Torsten Andersson en stiftelse med syfte att förvalta utvald konst och en endagsutställning arrangeras årligen i Benarp på hans födelsedag den 6 juni. Detta jubileumsår lockade det mig ut på vindlande grusvägar i Hörbytrakten för att få uppleva platsen han beskrivit som en ”anarkistisk småbrukarmiljö”, där man inte gick i någons ledband.
Här mitt i bonnalandet byggde han ett kubiskt betonghus till ateljé och ritade konsthallen ”Solförrådet” (invigd året efter hans död). En hexagonal byggnad med flödande ljus från en lanternin och i hörnen höga, smala fönster ut mot grönskan.
Upplevelsen av miljön där Torsten Andersson fann sitt konstnärliga uttryck blev för mig en fin upptakt till den pågående utställningen ”Språkets tyngd” på Marabouparken. Konsthallen har lånat en del verk från stiftelsen och på allvar dragit i gång jubileumsfirandet.
I Marabouparkens stora sal drabbas jag än en gång av Torsten Anderssons säregna bildspråk, hemlighetsfullt slutet och till dels abstrakt, men samtidigt kroppsligt konkret och realistiskt. Hur det nu går ihop.
På en fristående vägg hänger två av hans tidiga, mest kända verk: ”Bäcken” från 1967 och ”Molnen mellan oss” från 1966. I den förstnämnda diptyken har han både målat en långsmal, teckenartad form och skurit ut densamma, i det andra verket målat en pelare med kapitäl och sedan avbildat objektet som en liten skuggbild intill. Formen liknar en dorisk kolonn och bildar i sig bokstaven T som i Torsten.
I utställningens hängning finns kopplingar mellan verken i tematiska grupperingar. Som den serie målningar som tycks handla om uppbrottet från Stockholm 1966, tillkomna så sent som 2006. Den laddade sviten inleds av en gravsten med texten ”Torsten konstnär 1926-1966”. Därefter kommer ”Blodfontän” (där T-formen återkommer och hans förnamn antyds), följt av ”Stupstock” och ”Blodkar”.
Trots hänvisningen till dödliga, blodiga uppgörelser (med dåtidens konstetablissemang) domineras de frilagda skulpturala formerna av en djupblå färg. Melankolins kolorit. Endast i ”Gravsten” syns rosa konturer och mörkröda stråk i det blå.
Att Torsten Andersson brottades med sina rumsliga byggstenar märks i de nedsvärtade, kantstötta blyertsteckningarna. I en kompromisslös strävan efter ett eget språk brände han upp allt som för honom inte höll måttet.
I det godkända blandspråket, där gåtfulla texter kan vara infogade, går det att känna igen attiraljer från en ålderdomlig bondekultur. Likaså enskilda formlån från konstnärer som Giotto och Munch, liksom Rothkos behandling av färg.
På håll kan målningarna förefalla platta, skissartade och färgen tunn, och delar av dukarna verkar endast vara grunderade. Torsten Andersson var uppenbart ointresserad av finishen men nära inpå de blodröda, mossgröna, smaragdfärgade, ultramarina eller duvblå fälten syns ibland flera lager färg, vilket skapar ett förunderligt sug in i bildrummet.
Han kan också smälla till med knallorange podier till sina ”tygskulpturer”. En rödbrun ”masonitskulptur” ger associationer till en uppfälld kartong, medan ”Masonitskulptur bemålad av en yrkesmålare” i stället blivit ljusblå. I motsats till de djupa färgbrunnarna kan de skulpturala formerna liksom stiga ut ur ramarna och därtill eka naturens organiska formspråk. Han pratade om att ”biologisera sitt språk” och några av de fiktiva byggnaderna syns skjuta skott eller böja sig likt träd i vinden.
Det är bara att kapitulera inför omöjligheten att fullt ut förstå Torsten Anderssons konceptuella universum – men ändå enkelt att förtrollas av hans originella outgrundlighet. I Marabouparkens välkurerade utställning är det också lätt att förstå varför han är en konstnärernas konstnär, som influerat en rad yngre kollegor och haft en stor betydelse i svensk konsthistoria.
Torsten Andersson 1926-2009
Torsten Andersson föddes den 6 juni 1926 i Hörbytrakten. Fadern var hästhandlare i en miljö präglad av gammal bondekultur. Som 17-åring antogs han på Skånska målarskolan i Malmö, följt av Otte Skölds målarskola och Konstakademien i Stockholm, där han rekordung utsågs till professor 1960.
Andersson blev tidigt geniförklarad och ansågs vara den främste målaren i sin generation men vägrade inordna sig i rådande konstriktningar. Efter flera års ”språkkamp” hamnade han i kris och drog sig tillbaka i barndomshemmet i Benarp 1966.
Separatutställningen på Moderna museet 1986 blev en strålande comeback och två år före sin död 2009 skapade Torsten Andersson en konststiftelse i sitt namn. Stiftelsen samarbetar bland annat med Galerie Nordenhake, som gjort flera utställningar med Torsten Anderssons konst.
Hans hem, ateljé och konsthallen ”Solförrådet” i Benarp öppnas årligen på födelsedagen, denna gång starten på 100-årsfirandet.
Konsthallen Marabouparken i Sundbyberg visar nu ett 40-tal verk av Torsten Andersson i utställningen ”Språkets tyngd”. Konstakademien i Stockholm visar den kompletta ”Identitetsfrisen” 28/11-16/1 och Malmö konsthall avrundar jubileumsåret nästa sommar.
Mer info på torstenandersson.com