Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag minns hur jag sjönk ned på stolen i köket i studentkorridoren. Det var kvällen den 28 januari år 1986. På tv-apparaten kunde jag se hur rymdfärjan Challenger flammade upp och slets i stycken strax efter start. Jag visste det inte då, men det skulle bli en märklig vårvinter. Exakt en månad senare, den 28 februari, skulle statsminister Olof Palme mördas och den 28 april skulle man vid Forsmarks kärnkraftverk upptäcka hur radioaktivitet från Tjernobyl spridits över Europa.
Ombord på rymdfärjan fanns läraren Christa McAuliffe. Hon hade valts ut bland tusentals sökande för att bli den första civila personen i rymden och hade till uppgift att utföra experiment i tyngdlöshet för att inspirera skolbarn. Det lyckade månprojektet låg mer än ett decennium bakåt i tiden och allmänheten hade kanske tappat lite av intresset. Nu skulle detta ändras och en ny generation hänföras av rymden. Men barnen fick i stället bevittna en dödlig och traumatiserande katastrof i direktsändning.
Orsaken till att det gick snett var banal. En tätningsring hade frusit i den ovanligt kyliga morgonen i Florida och inte kunnat hålla tätt. Bränsle läckte ut från huvudtanken och antändes. En bråkdel av en sekund senare exploderade alltihop.
Det har nu gått på dagen fyrtio år sedan det hände och i efterhand kan man se det som en slutpunkt för de tidiga drömmarna om hur människan skulle erövra rymden. Avsikten med rymdfärjan var att göra rymdfärder billigare och säkrare men drömmen gick i kras. Det var för svårt. Människan var inte mäktig tekniken. Efter det att rymdfärjan Columbia år 2003 bröts sönder under återinträdet i atmosfären skickades den sista rymdfärjan upp år 2011 och rymdprogrammet låg i spillror.
På 1970-talet hade ingen kunnat förutse att människan inte skulle komma i närheten av månen igen på mer än ett halvsekel. Under alla år som gått har ingen tagit sig särskilt mycket längre ut än till rymdstationen ISS på sina blygsamma 400 kilometer över jordens yta. Efter skrotningen av rymdfärjan har man för resor till omloppsbana varit utlämnad till en mångmiljardär i väst som låter hatpropaganda spridas på nätet, eller till en misstänkt krigsförbrytare i öst som startat ett vanvettigt krig. Drömmen om rymden har väl aldrig känts så smutsig.
Samtidigt har den vetenskapliga utforskningen med obemannade farkoster och observatorier på jorden eller i rymden gjort gigantiska framsteg. Vi kan se tillbaka till universums begynnelse och lyssna till gravitationsvågor från kolliderande svarta hål. Rymdsonder har besökt solsystemets alla planeter och isiga världar i dess utkanter. Prover har hämtats från asteroider och kometer. Rymdsonder har landat på Venus, månen, Mars och Saturnus måne Titan och störtat in i Jupiters och Saturnus atmosfärer. Robotar har rullat runt på Mars och grävt i sanden sökande efter spår av liv. Vi vet nu att det kryllar av planeter också runt andra stjärnor i vår Vintergata och bortom. Skarpögda teleskop undersöker de nya världarna och letar efter kemiska spår i deras atmosfärer. Finns det andra därute? Andra världar? Snart kanske vi säkert vet.
Näringsrik mat skall den kräsna människan också ha och vi får lätt tråkigt eller blir rädda. Nej, rymden utanför jorden är gränslöst ogästvänlig för oss jordbor
Vetenskapligt finns det inget skäl alls att bemöda sig med några bemannade färder. Den sköra och klumpiga människan är mest till besvär. Det blir ju så mycket enklare och billigare om man förlitar sig på de alltmer kapabla robotarna, utrustade med artificiell intelligens, som dessutom inte behöver någon dyr returbiljett. Man slipper ju också ta med sig en bubbla av jordatmosfär med lagom temperatur och tryck. Näringsrik mat ska den kräsna människan också ha och vi får lätt tråkigt eller blir rädda. Nej, rymden utanför jorden är gränslöst ogästvänlig för oss jordbor. Är det några som bör vara oroliga över att den artificiella intelligensen ska göra dem arbetslösa så är det nog astronauter.
Men kanske det ändå är något jag i bitterhet bortser från när jag skriver detta? Något ovärderligt som gick förlorat den där fasansfulla dagen för fyrtio år sedan. Låt oss leka med tanken. Vad hade hänt om tätningsringen hållit tätt och om Christa McAuliffe fått fullfölja sin resa? Vad hade alla de förväntansfulla barnen kunnat åstadkomma som vuxna om de hade fått följa hennes färd upp i rymden fylld av märkliga experiment och med utsikt över jorden? Kanske världen rentav varit en bättre plats?
När detta skrivs är det snart dags för det amerikanska rymdskeppet Artemis 2 att ta människor till månen för första gången på mer än ett halvt sekel. De ska inte landa. Inte denna gång. Kanske det blir en ny resa om ett par år. Samtidigt fortsätter mångmiljardären att drömma om Mars. Det är dit vi ska fly om livet på jorden blir för svårt. Men trots alla våra försök att försämra livsbetingelserna på vår hemplanet så mycket det bara går, kommer vi knappast att kunna ödelägga vår värld så pass att den blir dödligare än Mars. Någon för oss mer ljuvlig planet än jorden finns knappast på denna sida Vintergatan.
Så frågan att ställa sig är: varför ska vi ut i rymden? Vad har vi där att göra? Jag är osäker på svaret. Men en dag bär det säkert av till Mars och jag hoppas det sker under min livstid. Om människan tar bättre hand om sig kanske resorna kommer att gå än längre ut och möjligen kommer vi att upptäcka att det var värt besväret.
Men innan dess får vi hålla till godo med vetskapen om att vi redan befinner oss mitt i rymden. Vi sitter på första parkett med stjärnor åt alla håll. Nästa gång det är stjärnklart och månen inte stör, sök upp en mörk himmel och låt dina ögon vänja sig vid mörkret. Du är en rymdvarelse.
Läs också om vad som händer med tarmfloran på väg mot Mars.
Läs om hur Europa satsar på egna rymdfärder.
