Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Ali Smith
”Gliff”
Övers. Amanda Svensson
Atlas, 261 sidor
Syskonen Törn och Ros har lämnats vind för våg. Deras mamma är bortrest och går inte att nå. Dessutom har någon dragit en röd linje runt huset där de brukade bo och därför kan de inte bo där längre. De väntar på sin mamma i ett annat hus, som är helt tomt så när som på en hög konservburkar som, beroende på om de äter hela eller halva portioner, kommer att räcka i sju till fjorton dagar. Bakom det huset finns en hage, och i den hagen går hästen Gliff, som snart ska skickas till slakt.
Nu måste syskonen göra allt för att de själva, och Gliff, ska kunna leva vidare i frihet.
Skotska Ali Smith uppmärksammades stort med sina romaner om Storbritannien efter Brexit, var och en uppkallad efter de fyra årstiderna. ”Gliff” är den första i en ny serie av vagt sammanlänkade romaner där den andra, ”Glyph”, nyligen släppts på engelska. De homofona titlarna är en ledtråd till den typ av ordlekar Ali Smith älskar att ägna sig åt.
”Gliff” handlar om ett algoritmstyrt samhälle där det inte längre är tillåtet att söka kunskap på egen hand. Törn och Ros har halkat ut i samhällets marginaler, eftersom deras mamma lärt dem kritiskt tänkande i stället för att de som andra barn ska vara beroende av informationen deras smartklockor matar dem med. För syskonen har det blivit en principsak: ”Vi väljer att låta oss utbildas av större saker än något som är så litet att en människa kan ha det på sin handled.”
Romanens genomgripande teman om övervakning, miljöförstöring och kulturskymning är visserligen relativt schablonartade. Det är ett problem som dystopin som genre ofta brottas med – medan frihet till sin natur kan ta sig tusen uttryck är förtrycket skrämmande enkelspårigt. Men Ali Smith löser det genom att inte grotta ner sig något särskilt i hur samhället i hennes roman fungerar eller varför det blivit som det blivit. Det behövs inte. Det räcker att blottlägga det absurda i det auktoritära, och det gör Ali Smith genom att låta oss titta genom ögonen på två alldeles underbara barnprotagonister.
Och Smith behärskar den svåra konsten att vara rolig utan att bli putslustig
Törn och Ros är precis så lillgammalt finurliga som bara barn framskrivna av en vuxen med barnasinnet intakt kan vara. De påminner om vad det innebär att vara ung – att vara fri och oskyldig – i en vuxenvärld som blivit språngande galen. Även om det allegoriska tilltalet ibland blir ytligt är romanen full av en sprallig språkglädje som känns lika uppfriskande som sällsynt. Översättaren Amanda Svensson gör ett strålande jobb med att bevara språkets lätthet. Och Smith behärskar den svåra konsten att vara rolig utan att bli putslustig.
Det gör hon genom att ständigt överraska sina läsare. Som när Törn ljuger och säger till den nyfunne bekantskapen Kolon att hen heter Björn Buske, varpå Kolon misstänksamt vänder sig mot systern: ”Björn här säger att du heter Ros så om ni har samma efternamn heter du alltså Ros Buske. Varför sa du i går att du heter Taylor Swift?”
”Gliff” är något så sällsynt som en dystopi som gör en riktigt glad.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur