Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns frågor som jag kan förundras över att vi inte pratar mer om. Kanske har flertalet av oss accepterat läget bara, kanske har vi slutat tro att glappet mellan politiska idéer eller politikers verklighetsuppfattning och hur det faktiskt ser ut bland verklighetens folk ska kunna minska.
För ett par veckor sedan blev jag påmind om ett sådant glapp. På en middag hos vänner berättade värdinnan, som arbetar som lärare i Botkyrka, att hon har elever med utländsk bakgrund men som själva är födda i Sverige, uppvuxna i Sverige, som gått i svensk förskola och som nu går på en svensk grundskola, men som ändå inte talar eller förstår åldersadekvat svenska. Elever med så pass låg språklig nivå att hon först misstog dem för att vara nyanlända, säger hon till mig.
Utan ett språk, har eleverna ingen röst att kommunicera med, debattera med, argumentera och ifrågasätta med
I Sverige finns alltså svenskfödda barn som inte har tillräckliga kunskaper i svenska för sin ålder. Där de bor talas ingen eller knappt någon svenska på gården, hemma talas andra språk än svenska och från tv:n eller datorn hörs andra språk än svenska.
Det kan ibland i det offentliga samtalet varnas för olika slags hot mot demokratin. Det här måste väl ändå vara det största? Barn som inte behärskar sitt lands språk. Vad kommer det att bli av dem som vuxna? Hur kommer de att klara sig i samhället? Det är inget nytt egentligen, i åratal har det påtalats att det finns barn och unga som inte har tillräckliga kunskaper i svenska. På samma sätt som det i åratal har talats om den vikande läsningen och bristande läsförståelsen. Men det ena sätter vi fokus på, medan det andra hamnar i periferin.
På DN Debatt för en dryg vecka sedan skrev Expertrådet för läsning, som består av lärare, förskollärare och forskare, att svenska elevers stadigt försämrade läsförmåga och de ökade skillnaderna mellan elevgrupper är alarmerande ”för svensk skola, demokratin och den enskilda eleven.” Deras lösning är enkel och helt självklar – obligatorisk daglig läsning i skolan. Det kommer inte bara att utveckla elevernas förmåga till djupläsning och uthållighet, utan även förbättra deras livschanser i längden, för läsning är mer än en skolfråga, det är en demokratifråga, slår de fast.
Det är klart att de har rätt. Jag önskar bara att vi kunde knyta ihop vikten av svenska språket och läsandet bättre. Läsning kräver ju att man har ett språk och språket tränas genom läsning. Utan ett språk, har eleverna ingen röst att kommunicera med, debattera med, argumentera och ifrågasätta med. Utan ett gemensamt språk ingen demokrati. Vad gör språklösheten med barnen på skolan i Botkyrka och på andra skolor och i områden där språket brister?
Jag hör av mig till en rektor jag känner i en kranskommun norr om Stockholm och frågar om han känner igen sig i det jag fått berättat för mig på middagen. Nja, säger han, att de har en språklig förmåga som en nyanländ är kanske att ta i, men han håller med om att det finns elever med så stora språkliga brister att det orsakar problem för dem i skolan. Så säger han något oväntat. Men minst lika chockerande. Han säger att de däremot har elever med etniskt svensk bakgrund som läser svenska som andraspråk, eftersom de har utvecklat en andraspråksproblematik, vilket till exempel innebär ett begränsat ordförråd, svårigheter att förstå grammatik och bristande bakgrundskunskap. Det är nästan ofattbart det han säger. Hur är det möjligt? Jo, genom bristen på kommunikation med andra som pratar god svenska, förklarar han.
Hennes erfarenhet från Södertälje är att nyanlända barn ofta utvecklar ett starkare och mer nyanserat svenskt språk än barn födda i Sverige
Språket är nyckeln till hela samhällssystemet. Ändå finns det barn och unga i vårt kompensatoriska skolsystem som inte har eller kommer att få den nyckeln. ”Detta är livsfarligt för demokratin.” säger Marlen Eskander, grundare och verksamhetschef för Läsfrämjarinstitutet som verkar i socioekonomiskt eftersatta områden. Hon syftar på att många av dem hon möter i sin verksamhet talar svenska men saknar ett åldersadekvat språk. Hennes erfarenhet från Södertälje är att nyanlända barn ofta utvecklar ett starkare och mer nyanserat svenskt språk än barn födda i Sverige, eftersom de redan har ett rikt ordförråd och ett fungerande språk som kan översättas och byggas vidare på. ”Mina medarbetare, som möter barnen i större utsträckning, menar att avsaknaden av språkliga nyanser begränsar barnens tankevärld och fantasi. De beskriver också att barnen ofta kommunicerar genom läten och fragment och utfyllnadsord snarare än genom ett utvecklat språk.” säger hon.
Läten och fragment. Utan språk, ingen röst. Utan röst, ingen demokrati. Hur kan detta inte vara en fråga vi pratar om konstant?
Läs också debattartikel från Expertrådet för läsning. Och debattartikel om vad svenskaundervisning i skolan kan vara.
