Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Anna Casparsson. Lycksalighetens ö”
Moderna museet, Stockholm. Visas t o m 27/9
För drygt hundra år sedan skulle varje ”fin” flicka lära sig brodera. Så också Anna Casparsson, född 1861, uppvuxen på en herrgård utanför Linköping. Just nu visas hennes säregna textila verk på Moderna museet. Unika bilder; vilda, glittrande, inspirerande.
I början av vuxenlivet ägnade sig Anna Casparsson bland annat åt att översätta tidens kända författare (Dickens, Dostojevskij, Björnson med flera). Hon gifte sig, födde fyra barn och flyttade så småningom till Saltsjöbaden utanför Stockholm. Där hölls salong; flera av tidens unga konstnärer umgicks i hemmet Villa Snäckan. Enligt Anna själv kom Ernst Josephson att bli hennes viktigaste konstnärliga inspirationskälla.
Först efter makens död 1923 tog det egensinniga broderandet fart. Tidigare hade hon mest dekorerat mindre föremål och prytt sina egna och barnens kläder med broderade bilder.
Sammanlagt 29 verk visas i utställningen ”Lycksalighetens ö”: draperier, dukar, flygeltäcken, dörröverstycken med mera. Motiven kommer från bibliska berättelser eller sagor.
Bottentyget är oftast siden eller sammet, stygnen sydda med garn uppblandat med silke, guld- eller silvertråd, som blir till prunkande natur, gyllene palats, fantasidjur eller blomgirlander. Paljetter, glaspärlor, spegelbitar och snäckskal ingår också i kompositionerna.
Anna Casparsson debuterade offentligt i ett större sammanhang när hon var 83. Strax innan hon skulle fylla hundra öppnade hennes sista utställning, just på Moderna museet. Efter Siri Derkert var hon då den andra levande kvinnan som fick äran att ställa ut separat där.
Jag blir kvar framför den svartvita filmen på tv-skärmen mitt i utställningen. Kameran sveper genom rummen i Villa Snäckan och Anna Casparsson berättar:
Nej, hon förstår sig inte på modern konst eller varför somliga kallar hennes bilder naivistiska. Hon tycker inte om ”randighet” utan vill ha ”flammor”. I stället för ”symmetri” föredrar hon ”jämvikt”. Hennes broderande börjar ofta i ett hörn och fortsätter diagonalt så att motiven får växa fram organiskt. Det är så förtvivlat roligt att skapa, säger Casparsson, men vill absolut inte kalla sig konstnär. Hon har ju ingen utbildning – en synpunkt hon tycks ha fått från modern som hatade ”dilettanteri”.
Se hela filmen, 13 minuter lång! Med den blir historien både begriplig och levande.
De senaste årtionden har textilkonst och broderier fått ny status; tänk i synnerhet Britta Marakatt-Labba. Så rättvist – annars hade Anna Casparsson kanske glömts bort. Och vi missat både hennes tekniska skicklighet och märkvärdiga bildvärld.
Läs mer om konst och form på dn.se