Den täta pergolan av överblommad blåregn som leder till husets entré dämpar rösten.
– Hon är där nere.
Väl ute ur växtgången ser jag uppe på trappan ett krokigt finger peka ner mot källaringången. Någon minut senare uppenbarar hon sig. Det utsläppta håret – en gång mörkbrunt – blänker som spunnet silver i motljuset.
Den brittiska överklassen är känd för att leva i en dammig oreda. Den avvisar prydlighet till förmån för flagnande tapeter, dragiga rum och nedsuttna soffor. Mary Beard och hennes make Robin Cormack må sakna adelstitlar, men de hör otvivelaktigt till den akademiska elitens översta skikt. Och de ägnar inte den lilla fritid de har åt att städa.
Sedan 40 år tillbaka bor de i ett rött edvardianskt tegelhus med burspråk och brant tak en kort promenad från Cambridges gamla stadskärna. De putsade innerväggarna och trägolven är nätt och jämnt synliga bakom alla ikoner, klockor, amforor, böcker, manuskript, keramik och orientaliska mattor.
Under pandemin lät de bygga till ett arbetsrum med panoramafönster mot bakgården. Två gipsbyster i naturlig storlek ramar in skrivbordet. Den ena föreställer den grekiska diktaren Sapfo. Den andra den romerska kejsaren Vitellus.
– Hemsk man. En frossande sadist, säger Mary Beard.
Varför vill du ha honom här?
– Ha! För att jag inte bara vill omge mig med figurer vars människosyn och åsikter jag delar.
Kvällen före vårt möte var hon på världspremiären av Christopher Nolans ”The Odyssey” på biografen Odeon Luxe på Leicester Square i London. Huvudrollsinnehavarna var där i undersköna galakreationer. På gästlistan stod också en lång rad akademiker som aldrig träffat en stylist. ”Smart”, löd den svårtydda klädkoden.
– Jag hade på mig det jag brukar ha på mig på bröllop. En ganska snygg, sidenmönstrad, jacka över en enkel grön klänning. Very demure – mycket anständigt – säger hon och kniper med ögonen.
När vi ses får hon inte yppa ett ord om vad hon sett – som alla celebra biogäster på Odeon Luxe ombads hon att skriva på ett sekretessavtal. Men när filmen väl gått upp på biograferna publicerar hon en lång, mycket Beardsk, essä i The Times. Visuellt oförglömlig, men var är erotiken och Homeros humor? frågar hon sig i texten. Väl medveten om pedantiska forskares tendens att gå vilse i detaljerna och därmed missa poängen konkluderar hon förstämt att Nolans film är ”Odysséen utan sex”.
Mary Beard är förmodligen världens mest kända antikprofessor. Hennes skarpa intellekt, totala brist på formalitet och muntra debattlystnad har gjort henne älskad – och hatad – långt utanför den brittiska akademins anrika lärosäten.
För tre år sedan gick hon i pension från Newnham college i Cambridge, där hon undervisat från en schäslong sedan början av 80-talet. Studenter har i intervjuer berättat att hon inledde sittande, men hasade ner på möbeln ju längre seminariet fortskred tills man bara kunde se hennes fötter och höra hennes utläggningar förstärkta av frekventa svordomar. En yngre kollega minns hur Beard på en konferens för nästan 35 år sedan tittade på honom och öppnade sitt anförande med den anspråkslösa uppmaningen: ”Ge mig en cigg, raring.”
Hon ger ifrån sig ett skratt som övergår i en hostning på frågan om det stämmer.
– Ja ja. Det låter ju lite excentriskt när du återger det så där, men jag tror att det informella kan vara ett väldigt bra verktyg för att få hjärnan att växla upp och att lära sig tänka något nytt, vilket är vad utbildning handlar om. Det är verkligen jobbigt att tänka, det får huvudet att värka.
Hennes eget första verkliga möte med den klassiska världen skedde år 1960. Mary Beards mamma hade tagit med sin dotter från byn i Shropshire i västra England till huvudstaden. I en av montrarna på British Museum, som aldrig innehållit särskilt många brittiska artefakter, låg en 4000 år gammal brödbit från Egypten. Femåriga Mary ville se den och krävde att bli upplyft.
Hon var ”en tung och slingrig unge”, som hon själv formulerar det, och en förbipasserande museivärd noterade mammans sjå. Han halade upp en nyckelknippa ur fickan, låste upp glasmontern och lyfte ut brödbiten från faraonernas tid som konserverats av norra Afrikas heta, torra sand. Han höll den framför näsan på Mary. De antika grekerna skulle väl ha kallat det för ett ögonblick av thauma, ett ord som kan översättas till förundran.
Barndomsscenen inleder Mary Beards nya bok ”På tal om klassiker”, som på engelska har undertiteln ”The shock of the old”. Den är baserad på en rad föreläsningar som hon gav vid Chicagos universitet 2023 med det underliggande syftet att utmana eller rent av underminera en utbredd uppfattning av antiken. Det vill säga att det är en ärofylld epok och kultur som bör vördas. I boken visar hon hur den klassiska världen används för politiska syften och avvisar tidlösa ”sanningar” om att vi har det antika Rom att tacka för idén om medborgarskapet och Aten för demokratin.
– I dag ser man upp till antiken samtidigt som man speglar sig i den. Turister besöker Pompejis barer där människor drack för 2000 år sedan och säger sig förstå hur det var att leva som romare. De är precis som vi! utbrister de.
Mary Beard grimaserar.
– Jag har ingen lust att vara glädjedödare, det finns många sätt att ta sig an historien, liksom det finns många sätt att läsa skönlitteratur. Identifikation är ett sätt, men det har blivit det dominerande, trots att det ofta varit vilseledande.
Hur då?
– Många brittiska 1600- och 1700-talsmän identifierade sig med de imperialistiska romarna och blev själva kolonialherrar. Människor letar efter sig själva i historien och älskar att spegla sig i romaner, men glömmer gärna att dessa genrer ju framför allt visar hur det är att vara någon annan.
Den klassiska världen har ofta varit en källa till reaktionära idéer. Det är ingen slump att Hitler och Mussolini var engagerade i utgrävningar av Rom eller betagna av Julius Caesar och hans efterträdare Augustus. Med dessa kejsare delade de en grandios självbild och en brutalitet.
När USA bildades för 250 år sedan var det mot den romerska republiken som de amerikanska självständighetsivrarna – klädda i togor – blickade för inspiration till ett land utan kungar. Washington DC är med sin nyklassicistiska arkitektur och sitt Kapitolium Roms moderna motsvarighet. Donald Trump spinner, genom att arrangera cage fighting i Vita husets trädgård och vilja uppföra en triumfbåge nära Lincoln Memorial, i högsta grad vidare på den traditionen.
Mary Beard, som nyligen startade podden ”Instant classics” tillsammans med tidningen The Guardians kulturchef Charlotte Higgins, har spelat in flera avsnitt om USA:s och Trumps relation till antiken och mer specifikt till Romarriket.
– Det Trump åkallar är inte republiken Rom, utan det imperialistiska, auktoritära Rom. Det är förstås en paradox, för att inte tala om att det är pinsamt att en amerikansk president lajvar romare.
I Storbritannien har klassisk kunskap fungerat som en grindvakt, ett medel för in- och exkludering. På privata internatskolor för pojkar hör grekiska och latin, till skillnad från på de allmänna skolorna, fortfarande till den obligatoriska läroplanen. Länge var dessa språkkunskaper en förutsättning för elitutbildningar vid Oxford och Cambridge, vilket i sin tur var en förutsättning för många höga poster i samhället, i synnerhet i maktens Westminster.
Den konservativa och Oxfordutbildade tidigare premiärministern Boris Johnson citerade gärna romerska statsmän på originalspråk. När han under covid intervjuades om sin pandemistrategi svarade han med Ciceros ord: ”Salus populi suprema lex esto” – Folkets hälsa bör vara den högsta lagen.
Irritationen kokade över i Mary Beard. ”Att slänga ur sig små latinska citat får mig att vilja kräkas”, sade hon i ett samtal i Times Radio apropå den dåvarande premiärministerns förkärlek för latinska sentenser.
– De flesta britter förstod ju inte vad Boris Johnson sade, därmed fick han dem att känna sig dumma, samtidigt som han visade upp sig själv som överklass, säger hon.
På den flickskola med höga akademiska ambitioner som Mary Beards föräldrar – pappan var arkitekt och mamman lärare – skrev in sin dotter i början av 1960-talet undervisades i klassiska språk, fast i en lätt förenklad variant, det vill säga utan accenter och diakritiska tecken. Damgrekiska, hette det i folkmun.
– När jag kom till den klassiska fakulteten i Cambridge på 1970-talet var jag den enda kvinnan där. Som jag skämdes över min grekiska! Nu skiter jag fullständigt i de där accenterna. Min grekiska är damernas grekiska.
En hantverkare knackar på källardörren. Väl tillbaka bland bysterna i arbetsrummet strålar Mary Beard av glädje.
– Vi har fått en torktumlare. Nu kan vi tvätta igen. Om vi hinner, alltså, säger hon.
Mary Beards läderinbundna filofax är fulltecknad. Yrkesmässigt har hon aldrig varit så eftertraktad som nu. Hon säljer ut konsertsalar med sina föreläsningar om romarnas okända liv och är The Times Literary Supplements redaktör för klassisk litteratur.
Men hon var något av en late bloomer. Hennes doktorsavhandling, som handlar om statsreligionen i den romerska republiken, omvandlades inte till någon bok, och hon skrev inte heller, som så många andra karriärsugna unga akademiker, någon seriös monografi där hon drog fram en bortglömd romare eller grek ur de historiska skuggorna.
Den första bok hon publicerade under eget namn gav henne inga fördelar i Cambridge. Titeln var ”Good working mother’s guide”. Den var en praktisk handbok med råd om hur man får ut mest av det som då hette moderskapsersättning, hur man intervjuar en barnflicka och bästa sättet att handpumpa mjölk.
– Vi behövde pengar. På två år hade jag fått två barn, men ville fortsätta att undervisa. Hela min lön gick åt till att betala för barnomsorg, den var ännu dyrare då än den är nu. Så jag skrev en halvtimme på kvällen om saker jag lärt mig som mor.
Vad betyder privatlivet för dig?
– Inget särskilt faktiskt. Det är ett privilegium att folk vet vem man är och är intresserade. Det kostar mig inget att dela med mig av mig.
Det är inte alldeles sant. Sedan hon började göra dokumentärserier för BBC har hon mottagit dödshot och förolämpningar. Inte bara av anonyma gökar på internet, utan även av etablerade kommentatorer. År 2012 skrev The Sunday Times inflytelserika brittiske tv-kritiker AA Gill att en kvinna som Mary Beard ”helt borde hållas borta från kamerorna” och hånade det han kallade hennes ”liktänder”.
Några år dessförinnan hade tidskriften London Review of Books bett henne att recensera boken ”A natural history of rape” skriven av en biolog respektive en antropolog som utifrån skorpioners sexliv argumenterade för en mer evolutionsbiologisk syn på våldtäkt.
Mary Beard inledde sin text, som skulle bli en av hennes mest lästa, med något hon själv var med om 1978. Hon var då 23 år och på väg till Rom där hon skulle studera en termin.
I Milano skulle hon byta till nattåg. Hon hade gott om tid och satte sig på en bar på stationen i väntan på avgången. Där hamnade hon i ett samtal med en italiensk arkitekt som skulle resa till Neapel för att överse uppförandet av en kexfabrik. När arkitekten fick veta att Beard bara hade en sittplats gick han till biljettkontoret. När de väl kom ombord på tåget visade det sig att han åt henne hade bokat slafen under hans i en kupé för två.
”Han slängde ner mig, tog av mig kläderna och hade sex med mig [… ] Jag vaknade några timmar senare strax utanför Rom och upptäckte att han låg och juckade på mig igen”, skrev hon, innan hon kom in på boken om skorpionerna.
– Vad fan ska man säga om våldtäkt utifrån studier på skorpioner? Det enda rimliga sättet att förhålla sig till det är genom mänsklig erfarenhet. Jag hade en egen så jag skrev om den.
Vad ville du visa?
– Att det finns olika erfarenheter av våldtäkt och att det till viss del hänger ihop med hur vi berättar om våldtäkt och sex. Ingen tittar på en medelålders professor i Cambridge – som jag var då – och undrar om hon blivit våldtagen. Men det hade ju jag. Det var poängen, alltså att våldtäktserfarenheter löper rakt igenom den kvinnliga populationen, kvinnor reagerar och har reagerat olika på det, individuellt och genom historien.
Det var framför allt det som jag fann intressant och ovant, alltså att du hanterar våldtäkten som ett studieobjekt och liksom skildrar den med lätt hand.
– Jag inser att en våldtäkt kan vara en totalt livsförändrande händelse, ett brott och en kränkning som man aldrig helt återhämtar sig ifrån. Men vi borde erkänna andra reaktioner också. För mig var det inget trauma. Mitt liv fortsatte. Fast jag har tänkt mycket på arkitekten, om eller hur han berättade om händelsen för sina vänner.
Hon skrattar till.
– Han kan mycket väl ha sagt något i stil med: Jag träffade en ung brittisk tjej som jag delade tågkupé med, hon var vansinnigt lättsinnig.
I år är Mary Beard ordförande i juryn för Bookerpriset. 170 nyutgivna skönlitterära titlar står på läslistan, de ligger överallt på sidobord och i fönsternischer i källarvåningen. Två av dem måste hon hinna klart med ikväll. Det går inte en dag utan arbetsrelaterade åtaganden. Det är hon tacksam för.
– Jag är väldigt lyckligt lottad, jag har gjort det jag velat i 50 år och människor fortsätter att rycka i mig och vill höra vad jag har att säga. Egentligen har jag nog ofta varit trött och velat vara för mig själv, men adrenalin är något fantastiskt.
Mary Beard
Född 1955 och uppvuxen i Shropshire i västra England.
Professor i antikens historia vid Newnham College i Cambridge, där hon också är bosatt med sin man, konsthistorikern och klassicisten Robin Cormack.
Disputerade 1982 på en avhandling om statsreligionen i den romerska republiken, hade dessförinnan skrivit en uppmärksammad akademisk artikel om tvetydiga och flytande könsroller hos de romerska vestalerna.
För den bredare publiken är hon framför allt känd för sina populärvetenskapliga böcker ”Pompeji ”, ”SPQR. Historien om det antika Rom” och ”Roms kejsare”, liksom för tv-serier som ”Möt romarna” (Meet the Romans with Mary Beard).
Är även redaktör för klassisk litteratur på The Times Literary Supplement, där hon också bloggar regelbundet under rubriken ”A don’s life”. Driver podden ”Instant classics” tillsammans med Charlotte Higgins.
Är aktuell med boken ”På tal om klassiker”, som översatts till svenska av Eric Cullhed och ges ut av Natur & och Kultur.
Läs mer:
Maggie O’Farrell: ”Man kan inte berätta om Irland utan att berätta om svälten”