Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Bilderna från Syrien var som vanligt både otäcka och mångtydiga. Panikslagna kurdiska familjer flydde undan president Ahmed al-Sharaas islamistarmé, samtidigt som arabiska familjer jublade över att Syriens demokratiska styrkor (SDF) drevs bort och de kunde återförenas med övriga Syrien.
Under åren har självstyret framstått som en dröm för vissa syrier och en mardröm för andra. Många kurder såg det som frukten av SDF:s kamp mot Islamiska staten (IS), antikurdisk statsrasism och patriarkalt kvinnohat – och ett förverkligande, på sätt och vis, av den gamla drömmen om kurdisk självständighet. Andra, främst araber, upplevde sig tvärtom ofrivilligt inspärrade i en kurdisk polisstat, där politiska kommissarier tvingade på befolkningen sin personkult av PKK-grundaren Abdullah Öcalan.
Det besvärliga är inte bara att dessa uppfattningar har skilt sig så mycket åt, utan att de bägge varit mer eller mindre sanna. Det är också därför konflikten blivit så bitter.
I över ett årtionde har PKK-lojalister inom SDF behärskat nordöstra Syrien med amerikanskt stöd. Hela tiden har rivaliserande syriska grupper väntat på att USA ska överge sin skyddsling. Frågan verkade länge svårlöst, eftersom Washington vägrade samarbeta med Bashar al-Assads regim. Trots att USA ville dra sig ur Syrien kunde SDF-styret därför klamra sig kvar, i brist på förhandlade lösningar.
Men så snart Assad störtades i slutet av 2024 och Donald Trump närmade sig hans efterträdare, Sharaa, började klockan ticka.
USA manade först till samtal för att undvika kaos, och till och med Sharaas allierade i Turkiet stödde förhandlingar. I mars 2025 enades man om en frivillig återförening av självstyresområdena med det nya Syrien, genom förhandlingar fram till årsskiftet.
I slutändan blev det inte mycket förhandlat, eller i alla fall inte mycket överenskommet. SDF pratade gärna, men var i grund och botten inte villigt att sänka garden. Regeringen var i sin tur inte intresserad av symboliska eftergifter, bara av ett avtal som garanterat skulle bli början på slutet för SDF:s självstyre.
Nyårsafton kom och gick, utan avtal.
För SDF var det i sig inget dåligt resultat. Man hade ju klarat sig ännu ett år. Men för Sharaa och Turkiet bekräftade det att SDF aldrig skulle ge sig frivilligt – och nu började även USA:s tålamod tryta.
I det läget spände regeringssidan musklerna och erövrade ett isolerat SDF-fäste i Aleppo. När inte heller detta fick SDF att vika sig följde en storoffensiv, och samtidigt reste sig självstyrets araber i revolt. Snart hade SDF skrivit under vad som såg ut som en kapitulation, men vid det laget var offensiven svår att stoppa. Sharaas exrebeller och klanmiliser drog åt snaran kring de kurdiska kärnområdena, och risken steg att självstyrets undergång skulle sluta i massakrer och fördrivningar.
Risken steg att självstyrets undergång skulle sluta i massakrer och fördrivningar.
SDF:s implosion hejdades till sist av USA. Några dussin IS-fångar hade flytt i kaoset och USA ville hinna överföra tusentals andra till fängelser i Irak, däribland några svenskar. Alltså krävdes en ordnad överlämning.
Även Sharaa hade vid det laget skäl att bromsa segertåget, av oro för att de egna anhängarnas framfart i kurdiska områden skulle skada hans ställning i omvärlden. Den syriske presidenten är ingen duva, men han vet sin regims bästa.
Först fick USA till fyra dagars vapenvila, sedan förlängdes den, och i fredags slöts till sist ett nytt avtal mellan SDF och Damaskus. Det påminner om tidigare överenskommelser och kanske slutar det på samma sätt, med att allt rinner ut i sanden. Men oavsett om detta var vändpunkten eller om det blir fler strider och avtal, lär det politiska resultatet bli detsamma: självstyret är över.
SDF har levt på lånad tid. Det har aldrig funnits utrymme för en PKK-mikrostat i nordöstra Syrien, inklämd mellan Turkiet och den turkiskstödda regeringen i Damaskus.
Länge gynnades SDF av USA:s ovilja att samarbeta med konfliktens övriga parter, men Trumps handslag med Sharaa i maj 2025 förändrade spelreglerna. Det amerikanska Syriensändebudet Tom Barrack har uttryckt saken lika klart som krasst: ”SDF:s ursprungliga syfte som huvudsaklig anti-IS-styrka på fältet har i stort sett upphört, i och med att Damaskus nu är både berett och i rätt läge för att överta säkerhetsansvaret, inklusive kontrollen över IS-fängelserna och lägren.”
Denna nya verklighet har SDF-ledningen försökt ignorera, i hopp om att USA:s ledare skulle göra som de alltid gjort förut: välja status quo i stället för riskabla förändringar. Men ju längre man har drivit det spelet, desto svårare blev det att avveckla självstyret fredligt och oblodigt.
De senaste veckornas strider har höjt insatserna ytterligare, men kanske har realismen nu ändå segrat. För SDF:s ledning är det nya avtalet ett förnedrande nederlag, men för nordöstra Syriens civila kan det vara den minst blodiga vägen framåt.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Motståndsrörelsens ”betalda agitatorer” påminner om svenska fotbollsmammor
Max Hjelm: SVT får mig att älska Jan Emanuel
