Yaeger: ”Unga tjejer borde skita i det där med att vara duktiga flickor”

Det är en bra kväll. Det är en riktigt bra kväll. Hanna Jäger står med Little Jinder och Veronica Maggio. Plötsligt kommer Veronica Maggio på att de måste beställa fler shots, och de rusar till baren.

Men barpersonalen håller på att stänga, klockan har slagit tre, det är lagar och regler och så vidare, så Veronica Maggio får inte beställa en runda till.

Hanna Jäger blir triggad. Detta är Veronica Maggio, hallå? Vet de ens om vad hon har gjort för det här landet? Ge kvinnan fler shots, tycker Hanna Jäger. Ge henne tio shots!

Men nej, det blir inga fler shots. Innan de skiljs åt förklarar Veronica Maggio hur det var för tjugo år sedan, när hon var i Hanna Jägers ålder. Då kunde man minsann få en shot efter stängning. Då var det inte som det är nu.

– Nostalgi, baby, säger Hanna Jäger, när hon har berättat klart. Det är det här jag menar. Festandet var bättre förr.

Scenen ovan, som utspelade sig på efterfesten till Sveriges Radios musikgala P3 Guld i januari, var ett undantag. Egentligen festar Hanna Jäger inte alls just nu. Hon har varken varit på Spice 99 eller på den nya queerklubben Petite Scandale på Café Opera, trots att hon vill dit. Hon har helt enkelt inte råd att vara bakis just nu.

– Jag är inte särskilt bra på att festa måttligt. Om jag ska hinna allt jag måste hinna till april så kan jag inte festa alls.

I april gör Hanna Jäger sin första egna headlinespelning i Slaktkyrkan, i Slakthusområdet i södra Stockholm. En vecka tidigare släpper hon sitt debutalbum ”Piratebae” under artistnamnet Yaeger. Albumtiteln anspelar inte på faktiska pirater, även om sjörövarhatt råkar vara en huvudbonad hon trivs i, utan på den svenska fildelningssajten The Pirate Bay och på internetkulturen kring den tiden för 20 år sedan.

– Det var en era när internet inte var läskigt. När allt kändes kul och spännande. När man kunde träffa människor från hela världen som tyckte om samma saker som en själv, och allt handlade om community.

Du är född 1998. Hann du ens uppleva Pirate Bay-eran?

– Både och. Jag var tidig tack vare min storasyster, det var hon som visade mig internet. Hon hjälpte mig att skapa konton på olika sajter och hon visade mig hur man laddade ner musik. Samtidigt känns den eran som en utopi, en drömvärld. Har den ens hänt? Det är nostalgi.

När Hanna Jäger tar emot i studion på Mosebacke är det måndag morgon. Hon är inne i ett adrenalinrus efter att ha jobbat hela helgen, bland annat med en australisk mixare på Los Angeles-tid. För tio minuter sedan slutgodkände hon och managern Dan alla låtar på skivan. Den viktiga leveransen till Spotify är klar. Hon låter nästan fysiskt andfådd.

Studiogrannen Caroline Hjelt, som om någon vecka har deadline för sitt nya album med Icona Pop, sticker in huvudet och kräver att de ska fira ihop snart.

Hanna Jäger vill spela upp skivan i studiohögtalarna. Hon väljer ”den mest euforiska” låten.

– Vi kör ”Baewatch”. Godmorgon säger jag bara, välkommen till albumet! Kolla volymen, Dan, för det här kan bli kaos.

”Emotionell ravepop.” Det var så Yaeger började beskriva sin musik i samband med släppet av ”Jaguar”, ep:n som gav henne ett mindre svenskt genombrott 2023, inklusive flera Grammisnomineringar. Av alla påhittade genrer som artister lanserar hör detta till ett av de mer lyckade exemplen.

Den elektroniska popmusiken Yaeger gör är ofta kicksökande och drömsk, med långa känselspröt. Vissa låtar, som ”Baewatch”, fångar de där ytterlighetskänslorna som kan uppstå i ett publikhav på ett dansgolv, på ett rejv ute i skogen eller på ett studentflak. Lycka, eufori, panik, vemod, nära döden, allt på samma gång.

– Som när du förfestar med kompisar och står och skriker till en låt och allt känns så jävla bra att det gör ont. Eller kanske: allt gör så ont att det blir bra? Det är den känslan jag vill åt. Det verkar vara det som folk uppskattar mest med min musik.

Hon berättar, med glansiga ögon, att hon ”gråter typ jämt”.

– Jag är dålig på att stänga av mina känslor. Jag blir också tagen av saker väldigt lätt, som musik och konst. Jag blir drabbad. Det är jobbigt men också fint. Jag tror det är därför jag älskar att göra musik. Att jag nu har hittat min plats i musiken.

Ep:n med låtar som ”Water pistol” och ”Ciao” öppnade dörrar. Yaeger blev en it-tjej som syntes. I floran av svenska debutanter stack hon ut med sin musik och sin stil och texterna på engelska visade att hon hade större internationella ambitioner. Senaste åren har hon spelat på flera stora festivaler i Skandinavien, som Roskilde i Danmark, Ruisrock i Finland och Rosendal Garden Party i Stockholm. Hon har turnerat som förband på Zara Larssons Europaturné och släppt flera singlar. I luckorna av tid har hon försökt slutföra sitt första album.

Det har varit en förvirrande period, medger hon, när vi sätter oss ensamma i ett studiorum med varsin kopp kaffe.

– Jag har ärligt talat inte haft någon koll på hur man ska skriva och göra klart en platta. Och jag har väl inte haft rätt guidning runt mig heller, det har inte funnits någon struktur. Jag har varit ganska ensam.

I en intervju med Daniela Rathana häromåret skrev DN:s Sara Martinsson om musiklandskapet, hur det i ett litet land som Sverige bara är en handfull artister på Hellström- och Maggio-nivå som kan leva gott på musiken. Resten, yngre artister som Daniela Rathana och Yaeger, utgör ett slags prekariat. ”För 20–30 år sedan hade de kunnat leva goda liv, med villalån och egen bil, bara på skivförsäljning. I dagens musikekonomi framstår något liknande som utopiskt”, skrev Martinsson.

– Jag ska fan i mig köpa en egen lägenhet! Och bil ifall jag skaffar körkort någon gång, haha! Jag ska resa jorden runt och fixa det på andra sätt. Jag är som sagt uppväxt med att ladda ned musik på The Pirate Bay. Jag har inte köpt en enda cd skiva i mitt liv. This is all I know.

– Jag visste att det skulle bli tufft att välja det här som mitt yrke, men har bestämt mig för att se det mer holistiskt: göra riktigt bra livekonserter, vara öppen för reklamsamarbeten, sträva efter att få göra filmmusik en dag, kanske skådespela ifall det skulle dyka upp. Jag är född ur den eran, en piratebae.

Det var först i vuxen ålder som musiken blev viktig på riktigt för Hanna Jäger. När hon var yngre brann hon för annat: klättring, snowboard, skateboard. Hon växte upp ute på Skarpö i Stockholms skärgård, och det var just så idylliskt som det låter. Över hela ön bodde det ungar i hennes egen ålder. Hon hängde i ett stort kompisgäng där alla höll på med olika extremsporter.

– Jag uppskattade den livsstilen så mycket. Jag drogs till den, ville bara vara runt den. Det finns ett väldigt starkt visuellt uttryck i den här subkulturen. Och det finns något som är väldigt fritt. Att bara få vara en fucking punk ass rat.

Inte ens när hon så småningom började på Rytmus musikgymnasium i Nacka var musiken något hon prioriterade. I stället hade hon snowboarden och bootsen liggande ovanpå skåpet.

– Så fort skolan var slut drog jag till Hammarbybacken. Jag var aldrig en av dem som stannade kvar på skolan och repade musikgrejer. Det har tagit mig lång tid att bli den nörden jag är i dag.

Vad fick du ut av att åka?

– Man blir envis. Du ramlar så många gånger att ditt brosk liksom förändras i kroppen, det formas om i armbågar och knän. Du ramlar och ramlar och ramlar och det gör så fucking ont, men när du väl sätter det där tricket du vill göra så är det den största payoffen. Det är det vackraste som finns.

När Hanna Jäger var tolv skilde sig hennes föräldrar. Mamman träffade en ny man och flyttade halvårsvis till Australien. Ungefär samtidigt, och utan något egentligt samband tror hon själv, blev hon ”rebell”.

– Vi började hålla på med mycket skit. Tonårsgrejer. Vi festade, hängde runt, snattade i olika köpcentrum och blev tagna av polisen. Gjorde inbrott.

Inbrott?

– Ja herregud, vi var skitungar, uttråkade tonåringar som inte hade något att göra. Så vi gick in och kaosade ner hela skolan.

Vem var du i det här gänget?

– Jag var inte den värsta, men jag var helt klart där. Jag kanske kastade en kruka liksom, men det var inte så kul. Det var roligare att gå in i skolan och vara där när man inte fick. Det är så lol när man tänker på det. Som tonåring längtar du konstant bort från skolan. Sen när man är ledig går man ändå tillbaka dit. Det är så lost beteende.

Inbrottet ledde till polisförhör, socialen och hela apparaten. Men om hennes tonårsbeteende fick några allvarligare konsekvenser? Det tvivlar hon på.

– Då var man ju livrädd för att få ”prick i registret” men det finns väl inte ens i dag? Fast vem vet, det kanske stod någonstans och sen försvann det. Jag har ingen aning. Och nu har jag slutat sno för längesen.

Hon kommer att tänka på en Tiktokvideo hon spelade in nyligen, som hon inte har publicerat än, som handlade om snatteri.

– Det slog mig att det måste vara jättemånga småtjejer som snattar i dag också. Eller har samhället skrämt alla från att göra något sådant nu? Jag hoppas att de snattar. Jag tycker att unga tjejer ska skita i det där med att vara duktiga flickor. Gå och sno lite i stället. Kaosa lite. Så länge du slutar med allt i en rimlig ålder.

Ju mer man pratar med Hanna Jäger, desto tydligare blir hennes feministiska grundinställning. Det är inget hon skyltar med eller verkar se som någon identitetsmarkör, det är bara självklart på ett sätt som känns typiskt för hennes generation Z. Systerskap som standardläge.

Det märks till exempel när hon pratar om sina rebellår, och flytten till den betydligt strängare Engelska skolan, där man fick kvarsittning om man bröt mot reglerna.

– Jag och min kompis fick alla tjejer att börja rebella. Vi märkte att killarna var så högljudda, vi ville inte vara sämre. Det var vår feministiska kamp, säger hon och skrattar.

– Ända sedan jag hittade feminismen, när jag gick i nian, har jag tyckt att det har varit kul att utmana vad ”kvinnligt” är.

Det gäller också det egna utseendet. Om man tittar på bilder och skivomslag från Yaegers nästan tioåriga musikkarriär är utvecklingskurvan tydlig – från normsnygg clean girl till sagoväsen och laglös sjörövare med svartmålade tänder och färgkladd på ögonlock och kinder.

– Jag använder inte smink för att vara snygg. Jag vet inte hur man gör det. Jag använder smink för att måla mig själv, säger hon själv.

– Jag alltid tyckt att det var tråkigt att bara vara söt. Det är klart att det var användbart när jag var 14 och ville hångla med killar. Men nu för tiden lever jag inte mitt liv för att tilltala män. Jag bryr mig ändå mer om tjejernas åsikt. Förresten så skulle jag inte säga att jag sticker ut över huvud taget om man jämför med mina flöden på Instagram och Tiktok.

Hur ful får man vara egentligen, frågade sig Sandra Stiskalo i en kulturessä i DN och konstaterade att när skavanker blir ovanligare i vår överestetiserade och korrigerade tillvaro börjar det vackra framstå som tjatigt och enformigt. Fulhet, däremot, är laddat, levande och intressant.

Hanna Jäger säger att det för hennes del mest handlar om att hon blir uttråkad.

– Hur jag ser ut speglar min inre värld och jag är ganska rastlös som person. Dessutom är det kul att vara lite funky. Men min stil kan nog verkligen skrämma folk. Mad respect till de killar som trots allt vågar komma fram till mig ute.

Det finns ett före och ett efter London i Hanna Jägers artistkronologi. När hon flyttade dit 2021 var det som om saker lossnade. Hon sajnades som låtskrivare på ett förlag och hamnade i en klick av musikfolk, dansare, stajlister, modeskapare och konstnärer.

– Jag lärde mig mycket om livet därborta. Vem jag är och vem jag vill vara. Jag lärde mig att uttrycka mig på ett nytt sätt, att få drömma jättestort. Och att få bli uppmuntrad i det. Det hade jag inte fått tidigare.

Hon skrev en låt till Icona Pop och blev så småningom vän och studiogranne med dem, när hon flyttade tillbaka till Stockholm. Och hon träffade Sebastian Furrer som har format det nya soundet.

– Jag hade inte hittat någon producent innan som förstod vad jag ville göra, men Sebbe förstår mina världar och vill samma sak. Vi får en kick av att jobba ihop.

På tal om systerskapet var det Aino Jawo och Caroline Hjelt i Icona Pop som gav henne det viktigaste musikrådet hon har fått: att våga börja sälja biljetter själv. Det vill säga att göra egna headlinekonserter, inte bara uppträda på festivaler eller som supportakt till en annan artist.

När hon nyligen gick på ett första möte med sitt nuvarande bokningsbolag Live Nation blev det därför det första hon sa till dem: ”Jag vill sälja ut en egen spelning i Stockholm.”

– Man kan inte vara en artist och leva på det om man inte kan sälja biljetter själv. Det är ett steg som man förr eller senare måste ta, säger hon allvarligt.

– Hellre gå ut och våga att det blir en katastrof, känner jag, än att typ sitta och sejfa. Men så klart är det läskigt.

Första egna konserten på Slaktkyrkan i april ser dock inte ut att sluta i någon katastrof. De 700 biljetterna säljs i stadig takt. I sommar väntar fler konserter, både i Sverige och runt om i Europa, som kommer tillkännages snart.

Vad drömmer du om sedan?

– Slå internationellt. Resa och spela över hela världen. Uppleva otroliga teaterföreställningar på Broadway. Träffa modedesigners. Träffa folk att samarbeta med. Hamna på någon konstig bar i typ Bulgarien och se något sjukt. Jag vill fan se allt.