I Irene Hägglunds almanacka den 20 april, 2011, står det:
Förkyld
6 st simmade 05.30
3 st gick över 06.25
10 st simma 13.35 – 3 vände
1 storing simma 17.30.
Så fortsätter det ända in i solnedgången.
Och så siffran 55 inringad. Det betyder att 55 älgar har simmat över älven.
Vid den här tiden bodde Irene Hägglund och hennes man Kjell på en gård i Kullberg, intill Ångermanälven. Tre timmar rakt in i landet från Umeå, mellan Junsele och Åsele. De hyrde ut stugor till vildmarksturister, och hade en loge där Lasse Stefanz kom och spelade. De hade få grannar.
Irene var intresserad av fåglar och höll extra koll om vårarna. Det var så hon i mitten av 1990-talet upptäckte älgarna som simmade.
– Solen sken precis på älven och det var så vackert, oj, oj, oj. Älgarna stannade upp lite för det är svårt att ta sig över stenskraveln. Så man fick ju se dem ordentligt. Jag bara tog emot, och så räknade jag dem. Jag skrev upp tid på dagen och allting för var och en.
Hon noterade ett mönster och började anpassa sin vårvinter efter det. Den 20 april 2011 var en höjdpunkt, 55 älgar på en dag. Över 200 totalt det året.
Irene och Kjell byggde ett älghus, med två våningar och glasväggar mot öster och vattnet. Där skulle gäster kunna se de simmande älgarna.
– Man både ville och inte ville att andra skulle få se det här fantastiska. Då kommer det folk. Vad händer då?
Slow tv fick sitt internationella publika genombrott 2009, i samband med att norska NRK sände en tågresa mellan Bergen och Oslo i realtid. De följde upp med Hurtigrutten i 134 timmar.
Tanken med ”långsam tv” var att skildra vardagliga händelser utan att klippa eller lägga på ljud. Det skulle vara meditativt och avkopplande.
En annan norsk satsning utspelade sig på en karg fågelklippa, där ett stort antal kameror monterades upp och skapade en ”Game of thrones”-liknande dokumentär med lunnefågel, tordmule och sillgrissla i huvudrollerna. Ägg som kläcktes, rovfåglar som anföll och ett enormt engagemang i sociala medier.
På den svenska sidan hade ”Mittnytt”, de lokala tv-nyheterna, redan tidigt hört talas om ”Irenes simmande älgar” och gjort inslag. Så småningom plockade ”Mitt i naturen” upp fenomenet och på deras Umeåredaktion jobbade Stefan Edlund och Johan Erhag.
När de två kollegorna reste på studiebesök till fågelklippan i Norge, blev de sporrade av den nya tekniken och det annorlunda formatet och fick en idé. ”Den stora älgvandringen” tog form.
Solen slår i Ångermanälvens krusiga yta, vinden är isande och silhuetterna kristallklara. Producent Stefan Edlund kommer puttrande i motljus. Den lilla plastbåten går rakt in mellan isflaken som dunkar mot sidorna. Han har börjat placera ut vindor med de 20 000 meter kabel som ska monteras mellan öar, tallar och sund innan årets sändning kan dra i gång.
Oron är att älgarna ska börja vandra innan allt är på plats, i Facebookgruppen ”Vi som gillar den stora älgvandringen på SVT!” är stämningen hispig.
Snart ska en lastbil från SVT i Stockholm, full med kameror, elskåp och fler sladdar, rulla in på den istäckta grusvägen här intill. Stefan Edlund vet redan att dess friktionsvarma sommardäck kommer att sjunka ned och fastna på vändplanen.
– Ett år kom en utter glidande här. Den låg på rygg på ett isflak och åt fisk, jag kunde följa den med olika kameror i fyra minuter, säger han.
Han ser glad ut.
Eftersom älgarnas vandring hänger samman med islossningen är tiden för riggande ofta just när isen har ruttnat och är på väg att falla sönder. Båten kan inte ta sig till alla öar, men det frusna underlaget håller inte heller att gå på. Det förekommer utmaningar.
Bakom ”Den stora älgvandringen” finns ett tiotal SVT-medarbetare från hela landet. Det är ett erfaret gäng som varit del av Vasaloppet, OS, kyrkflytten i Kiruna och andra egensinniga projekt.
Men ingen produktion är som den här.
Vi befinner oss på älgarnas marker. De har vandrat i dalgångarna i minst 6 000 år, sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Trots att människan har byggt hus, en stor väg och inte minst mer än 30 dammar i Ångermanälven, fortsätter älgen välja samma stråk.
På vintrarna håller de sig vid kustlinjen där vädret är mildare, men på våren vill de in i landet mot fjällkedjan. Det är då de simmar över Ångermanälven.
Stigarna är tydliga, mot älvkanterna blir de bredare och mer upptrampade. Som efter ett gäng barnfamiljer som rusat i bredd mot favoritstranden.
Tanken med ”Den stora älgvandringen” är att den ska visa de vilda djuren på deras egna villkor. Inte störa dem. Göran Ericsson är professor i viltekologi vid SLU och Sveriges främsta älgexpert. Han har varit med sedan starten, den här gången hjälper han till och bär kabel på plats i skogen.
– Vi lägger mycket kraft på att dölja kamerorna. Motorn får inte höras, och inga reflexer i glaset ska störa eller skrämma älgarna, säger han.
Varje placering är genomtänkt.
– Att vi är här och stökar påverkar inte deras vägval. Det är bara just när man är på plats som de kan bli oroliga, säger Göran Ericsson.
Varför har du engagerat dig i det här programformatet?
– Det blir som en älgskola. Det är en dörröppnare för forskning och tittarna är jättenyfikna. I chattgrupperna hjälps alla åt att svara på frågor. Jag också.
På papperet är det ett hopplöst koncept. En skog och en älv filmade dygnet runt i 20 dagar, med små avbrott i stiltjen av älgbesök. Det var ingen som kunde förutspå succén.
Redan första året (2019) nådde sändningen över två miljoner tittare och intresset har bara ökat. Nu räknar man med 12 miljoner strömmade timmar på en säsong.
Det finns vadslagning om när den första älgen ska simma över älven. Tittarna klipper ihop egna highlights, gör memer och pratbubblor, quiz och bingon. En trend har varit att lägga upp bilder när husdjur tittar på älgvandringen, här finns en uppsjö av katter och hundar, men också en reptil.
Älgen har blivit en influerare med egen realityserie.
Erica von Essen är forskare vid Stockholms universitet och undersöker varför älgvandringen väcker så starkt engagemang.
– Jag tror att det vardagliga och avslappnade spelar en stor roll. Traditionella naturdokumentärer ser ut som om de är gjorda av David Attenborough. Det är storslaget och sensationellt, och vi vet att den lilla antilopen kommer att klara sig från lejonflocken. I älgvandringen kan man associera till sin egen miljö. Det är kanske lite tråkigare, men också mer oförutsägbart på ett tilltalande sätt. Vi vet inte om kalven kommer att klara sig över älven, det finns ingen redigering.
Tittarna vill åt det autentiska och opåverkade. Samtidigt ser Erica von Essen hur publiken förmänskligar älgarna. Ger dem namn och bakgrund, tillskriver dem dialog. Hon följer chattgrupperna.
– Man pratar om älgarna som stjärnor och som att de delvis är medvetna om att de filmas. Någon kan skriva: ”Nu bjöd hon verkligen på sig själv” eller: ”Och så lade hon sig perfekt i bild.”
Engagemanget innebär också en omättlig längtan efter fler kameror, fler vinklar. Gärna drönare, och varför inte under vattnet? Eller en go pro fäst på älgen så att man faktiskt får djurets eget perspektiv? Erica von Essen har noterat att producent Stefan Edlund är lyhörd för tittarnas behov, men också sätter gränser för hur nära djuren han vill gå.
– Tittarna älskar när det blir en glitch i produktionen, som att Stefan syntes i bild någon gång. En slags serendipity (en insikt) som visar att allt inte är kontrollerat. Folket i produktionen har blivit lite kändisar, de får smeknamn och många känner att de är bundis med Stefan och hans team.
30 kameror som står och rullar i en skog skulle kunna vara ett tacksamt upplägg för aktioner av olika slag. En dag stod två Foodorabud och tittade upp i en kamera mitt i älgarnas vandringsled. De hade sprillans nya, rosa kläder när Stefan Edlund fick syn på dem och han tolkade det som en reklamcup. Han sände inte ut bilden.
Det har också förekommit vrålande ungdomar som sannolikt lyssnat på sig själva i direktsändning. Annars inga intrång.
När programmet rullar råder till synes ett oändligt lugn. En av fotograferna har kläckt epitetet ”vegetarisk älgjakt”. Kamerorna rör sig över stubbtrollet (en rufsig stubbe som tittarna döpt), en sned gran (tittarna slår vad om när den ska falla), dimma i gryningen, älvens ambient och fåglar som vippar snarstucket. Det räcker som dramaturgi.
Det är bakom kulisserna som pulsen är hög och arbetet frenetiskt. Numera ligger kontrollrummet i Umeå, men i början skedde allt i en tillfälligt iordningställd studio i en av stugorna på plats.
– Då flyttade man hit en månad. Det var som att vara på kollo, man kunde liksom inte förklara för andra vad man hade varit med om efteråt, säger teknikern Niklas Rydh.
Vandringen från kust till inland sker vid nästan samma datum varje år. Älgkorna känner att kalvningen närmar sig. De bär sina kalvar i åtta månader och vill vara på en näringsrik plats när de föder. Kalven växer ett kilo om dagen de första månaderna och mamman behöver energi.
Så när björkarnas knoppar blir stinna vet älgen att något är nära. Då är magen full av vinterns barr och buskar med torra fibrer som tagit en evighet att smälta. Den är sugen på färska råvaror.
Spåren efter vårflytten går att följa historiskt längs Ångermanälven. Där ligger pärlband av fångstgropar, rester av hål i marken som visar hur människan jagat älgen från stenåldern och fram till modern tid.
Bara några mil nedströms från övervakningskamerorna finns klipporna vid Nämforsen som har över 500 hällristningar föreställande älgar. Det är en större samling än någon annanstans i världen.
Även om antalet älgar förändrats mycket över tid verkar fascinationen för dem vara konstant.
Peter Johansson var länge chef för Nämforsens hällristningsmuseum, nu är han nybliven pensionär.
– Älgen fyller en funktion för människan som tittar på tv i dag, precis som för dem som gjorde hällristningar på stenåldern. Och det har ju inget praktiskt värde för någon av dem egentligen, det är bara underhållning, säger han.
Underhållning och tjusning. Älgen tillhör världens största landlevande däggdjur. Den kliver lugnt genom snö och kärr och snåriga skogar. Tuggar för det mesta. Verkar ta dagen som den är, bunkrar för sämre tider och har ett ödmjukt förhållningssätt till omvärlden trots sin storlek. Den skiljer sig från oss på väsentliga punkter, och kanske är det därför den fortsätter att fascinera.
Irene Hägglund är numera inte på plats i huset i Kullberg när älgarna simmar. Hon sitter hemma i Örnsköldsvik. Hon ser en del på tv, men det är inte samma känsla.
– Alltså, det är ju jättebra att folk får se det. Men jag tycker inte att de behöver så väldigt många kameror… Jag tror det stör. Och så är det inte lika roligt nu. Jag var ju egoistisk förr när jag var där och tänkte – det är bara jag i hela världen som sitter här och ser på älgarna.
Från ”Södra udden” går Stefan Edlund och Göran Ericsson försiktigt över den porösa isen mot ”Näset”. En kamera monteras inte upp i år. Den har tagit fina närbilder tidigare år, men Stefan är rädd att älgarna kommer för nära och kan höra motorljudet.
Stefan Edlund bor i Umeå men har en gård alldeles nära Kullberg, han håller koll året runt.
– Vi är lika drivna som våra fans, och lika galna – på ett bra sätt. Vi bryr oss jättemycket. Jag är ingen superproducent, vi gör det här tillsammans. Tittarna är de största skaparna av programmet skulle jag säga.
Första året de sände hade Facebookgruppen 37 medlemmar och Stefan Edlund frågade om han fick gå med och tjuvlyssna. Det fick han. I dag har ”Vi som gillar den stora älgvandringen på SVT!” 95 000 medlemmar och SVT:s egen chat omkring 70 000 aktiva.
Professor Göran Ericsson böjer sig ner och visar att blåbärsriset har små, små knoppar. De syns knappt. Men det börjar bli dags!
– Blåbärsris är nyckeln till liv i norra Sverige, säger han.
De otåliga tittarna är helt eniga, det tjatas dagligen i chattgrupperna.
Stefan Edlund pratar om dem som en familj, en trygghet. Han har aldrig upplevt något liknande. Ett av de första åren föreslog någon på Facebook att de skulle samla pengar för att köpa fika till produktionsteamet när sändningen var över. Insamlingen gick snabbt överstyr och förutom att filmarna fick smörgåstårta, vanlig tårta och en hel bil full med pizzor, blev det 80 000 kronor över till forskning hos SLU. Avslutningstårtan har blivit en tradition.
Solen tickar mellan de smala tallarna, lägger nya ränder medan Stefan Edlund går mot ”Entrén”.
– Jag har fått brev där det står att folk som varit på väg att ta bort sig själva har ändrat sig när de sett älgvandringen. De har funnit en mening med livet i det här sammanhanget. Det är som att vi har fastnat för mycket i stadshjärnan.
Naturen och älgarna ser antagligen ut ungefär som de gjorde för 6 000 år sedan. Stefan Edlund tror att gemenskapen är avgörande för älgvandringens framgång. Den första sändningen skedde under pandemin, när många satt ensamma och var rädda för smitta.
– Vi kommer ju med världens härligaste vårtecken. Istappar som droppar i solen, myror som klättrar på trädstammar. Och så när älgarna dyker upp! De är det mest magnifika vi har.
Fakta.”Den stora älgvandringen”
Är ett slow tv-program som med hjälp av ett 30-tal fasta kameror följer ett område vid Ångermanälven där älgar vandrat och simmat över i tusentals år. Det sänds varje vår sedan 2019, under 2–3 veckor.
Programmet prisades som Årets förnyare på Kristallengalan 2019. Det har sänts på tysk tv och på finsk tv. Det har 12 miljoner strömmade timmar varje år. Över 100 000 tittare är aktiva i olika chattgrupper kopplade till sändning.
I år finns två nya kameraplatser. En är riktad mot ”Slukhålet” där älgar tidigare har kunnat försvinna och lägga sig och vila i timmar utan att bli upptäckta. Ny är också ”Utkiken” som står på en kulle och har överblick över ”Entrén”. Dock finns det en tanke med att älgarna inte kan fångas på bild överallt i området.
En annan nyhet för i år är att Oliver Norqvist, från bandet Bolaget, enligt SVT ska leva sida vid sida med älgarna och även han kommer att filmas.
Fler djur fastnar också på kamerorna. En bit bort ligger ”björnmyren”, som är en åtelplats. Där får tittarna se björnar som kommer och äter. Det har även dykt upp järv, räv och örnar där. I älgarnas område kan man få se bäver och utter, en gång kom ett lodjur. I år finns också kameror vid en myr där orrar förhoppningsvis ska samlas.
”Den stora älgvandringens” publik undersöks av Erica von Essen vid Stockholms universitet och Minh-Xuan Truong vid Sveriges Lantbruksuniversitet i ett gemensamt forskningsprojekt.
Foto: SVT
Rödlistad
I år har älgen blivit rödlistad av SLU. Det har varit på gång tidigare men trots att stammen minskat ser forskarna inget hot mot djuret. Vi människor reglerar i detalj storleken på älgstammen genom avskjutning, så nedgången på 15 procent över de senaste 10 åren är planerad. Besluten om antal älgar tas utifrån ”förvaltningsskäl”, vilket kan handla om hur mycket de stör skogsbruket och hur många trafikolyckor som sker.
Läs mer:
Älgarna har bråttom – sändning tidigarelägg
Miljoner visningar för långsamma älgar
