Timo Räisänen: ”Det är mycket grejer som pajat när jag förlorat”

Första gången han skickade in ett bidrag till Melodifestivalen var för 22 år sedan. Sedan har han väntat på rätt låt. Rätt tillfälle. Rätt år. En viss Ola Salo och hans bandmedlemmar satte dock käppar i hjulet med segern 2007.

– Mello kändes som något uppnåeligt fram tills att The Ark gjorde ”The worrying kind”. Den var så briljant att jag gav upp, konstaterar Timo Räisänen.

Knappt 20 år senare ska han ändå uppfylla drömmen om att medverka i Sveriges största underhållningsprogram. På lördagskvällen tävlar den 46-årige popartisten från Göteborg med bidraget ”Ingenting är efter oss”.

– Det är en ganska typisk Timo-låt: dramatisk hög tonart, upptempo, men ändå känslan av en powerballad. Dunk-dunka, med en lyxig, lättlyssnad Mellokostym på. Den handlar om kärlek som ett beroende och den ständiga skräcken att bli av med den.

Oroar du dig för det, att förlora kärleken?

– O, ja. Jag skrev en låt nyligen med frasen ”oron är min arvedel”. Jag är ganska orolig av mig. Väldigt mycket av det jag gör, gör jag för att motarbeta oro och negativt mående.

Vad tänkte du när du fick veta att du kommit med i Mello?

– Jag blev skitglad! Sedan tänkte jag: ”Nu jädrar måste jag steppa upp mitt sociala medier-game.” Det har jag inte gjort än. Jag har så svårt för att plocka upp mobilen och rikta den mot mig själv, till och med när mottagaren är helt självklar. Som när någon ber mig spela in en hälsningsfilm till sin fru som fyller 60. Då svarar jag: ”Jag gör det, men det kommer inte bli bra.” Jag är för for real. Det är en självmedvetenhet, min hjärna går till ”nu måste jag prestera” i stället för att vara i stunden. Det gör inte livet lättare för mig som har ångest.

Med tanke på prestationsinriktningen, är du en tävlingsmänniska?

– Alldeles för lite. Jag är en hyfsat dålig förlorare, och det är mycket grejer som pajat när jag förlorat: allt ifrån väggklockor i squashhallar till… egna klockor. Men det var nog uppåt 20 år sedan jag fick ett sådant utbrott, det är ju så fruktansvärt löjligt att vara en ilsken förlorare. Hela tävlingsnerven har jag försökt tvätta bort. Jag kan inte ens mana fram den när jag verkligen behöver den. Men man vinner ju inte Mello för att man är en aggressiv vinnarskalle.

Vad hade 21-åriga indie-Timo sagt om 46-åriga Mello-Timo?

– Han hade nog sagt: ”Fan, vilken lång tid det tog.” Han hade tyckt att det var ascoolt, och allt hade känts naturligt.

Har du hunnit repa mycket då, du som verkar ha slukats totalt av stickning?

– Ha ha, men stickningen snor inte så mycket tid. Och den är min räddning på väldigt många sätt. Fan, vad grymt det är att sticka! Jag tröttnar aldrig. Just nu gör jag två identiska kuddar i tvåfärgat sicksackmönster. Det blir jättefint!

Vad är det du älskar med att sticka?

– Jag får lite distans till mina tankar och till nuet när jag sjunker in i det monotona stickandet. Tiden upplevs på ett annat sätt, man går vändor i stickningen i stället för att dela upp tiden i sekunder och timmar. När jag började turnera med ett grabbgäng var det ljud runt omkring mig hela tiden. Då var det skönt att kunna sjunka ner i stickningen, finnas i rummet, men samtidigt inte känna ett ansvar att delta hela tiden.

Sedan ett par år tillbaka bor du i ett hus i Provence i södra Frankrike med din familj. Är det lika drömmigt som det låter?

– Nej, det är det inte. Ångesten följer med en vart man än åker. Jag trodde det skulle kännas som en semester, men fick ett bryskt uppvaknande när vi plötsligt skulle leva där. Allt följer med, hela ens inre. Men också: ja, det är otroligt vackert och fantastiskt god mat. Mitt mående har blivit mycket bättre och min kreativitet har tagit stora språng.

Du har ofta gjort låtar om livets sus och dus. Nu har du bosatt dig mitt bland vinrankorna. Känns det som att cirkeln har slutits?

– Jag tror inte på cirklar som sluts, men jag befinner mig på rätt plats nu. Lika mycket som jag njuter av att det finns vin och opastöriserat fett i överflöd, njuter jag av att sätta gränser för mig själv. Det handlar om periodvis avhållsamhet, fasta och nyktra veckor. Jag älskar att berusa mig på olika sätt, med mat och allt möjligt, men jag älskar också att sätta regler och visa för mig själv att jag klarar att följa dem. Det finns mycket här att hänföras och luras iväg av.

Läs mer:

Matilda Källén: När Medina sjunger att allt kommer ordna sig så vill jag tro dem

Brandsta City Släckers: ”Som att vi haft två jobb”

Hon var Fröken Snusk – nu tävlar Felicia som sig själv