Lusten får styra när man gräver en grop med andra

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Två barn, bokens berättare och kompisen Julian, ska till lekparken. Snabbt presenteras viktiga fakta: ”Julian är ett år äldre. Ibland tycker vi om olika saker men oftast tycker vi lika.” Kort senare konstateras: ”Det går bra att bestämma lika mycket fastän en är ett år äldre.”

Det finns något underbart i barns optimistiska världssyn och rättvisepatos: de vet att alla är lika mycket värda, det är ytligt inpräntat i deras världssyn och språk, men i bakgrunden finns obalansen som en viss detalj, exempelvis åldersskillnad, kan leda till. Under den positiva inställningen vibrerar ett lågintensivt hot.

Men allt börjar bra. Barnens pappor undrar om de inte är intresserade av gungorna eller klätterställningen – men nej, barnen har redan på förskolan bestämt att de ska gräva.

”Vi har galonisarna på så vi vet att det är allvar”. Och de gräver med full kraft och stor entusiasm. På ett uppslag räknas alla verktyg för grävandet upp: från stora spaden till ”smal pillare”, tratt, högspade, långspade, bredspade och vanlig spade. De är uppslukade av leken fram till dess att Julian plötsligt slutar gräva och börjar bygga med stenar och hämtar grus och barr, något som uppenbarligen bryter mot förväntningarna hos berättaren som argt går iväg. Känslorna är starka: han hatar att gräva och ska aldrig mer gräva i hela sitt liv.

Bilderboksdebuterande Freja Erixån, serieskapare och konstnär, följer noggrant och respektfullt den stora dramatik som bor i leken mellan två barn, där plötsliga svängningar kan ske utan att den vuxne som står och ropar om mellis hänger med.

Freja Erixån har ett vilt, expressivt formspråk som för tankarna till barns teckningar, men vars komposition och variation skapar ett levande myller. Bilderna, skapade av kollage, krita, tusch och blyerts, förstärker känslan av att vi befinner oss i barnens universum, där enbart deras regler gäller. Till och med texten tycks vilja avvika från sin avsedda plats, gå på egen impuls och sticka ut.

”Vi gräver” påminner om hur mycket gemensamt barns relationer har med vuxnas: vem får ta plats, vem bestämmer, finns den kemi som krävs för att det ska kännas roligt för båda? Men till skillnad från den vuxna, som inte glömmer en oförrätt i första taget, kan leken mellan barnen återupptas lika fort som konflikten uppstått. Det är en beundransvärd egenskap – att släppa det gamla och gå vidare, mötas i nya möjligheter så länge lusten finns.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning