Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Carl von Clausewitz karaktärisering av krig som en ”fortsättning på politik med andra medel” har blivit en ganska sliten aforism. Där finns förvisso en viktig sanning. Lika viktigt är dock att krig förvrider, knycklar ihop och snävar in politik. Målen som kan uppnås begränsas dramatiskt i komplexitet. Rösterna som kan dränkas i dånet.
När USA och Israel gick till angreppskrig mot Iran i lördags morse var varken det första eller viktigaste offret Irans ”högste ledare” Ali Khamenei. Det var det brokiga iranska folkets möjlighet att kämpa sig in i de historiska rum där dess framtid skisseras.
Folkliga protester i Iran har varit återkommande. Kampen mot auktoritärt styre, orättfärdig resursfördelning och socioekonomisk stagnation har mötts med olika former av repression av de för tiden styrande. 1979 mynnade flera sådana kamper ut i en av de mest brett förankrade sociala revolutioner världen bevittnat. Den välorganiserade, skrupelfria grupperingen runt Khomeini tog med politisk list och en oerhörd brutalitet kommandot, konsoliderade sin makt i mötet med inre och yttre tryck och har sedan dess behållit den.
Det betyder inte att allt har varit stilla och oförändrat. Vågor av protester har främjat krav på förändring – särskilt när en ny ung generation började ta sig ut ur det åttaåriga Iran-Irak-krigets skugga. Sådana protestvågor har alltid slagits ned av en regim som har institutionaliserat våld som svar på social oro och som nyttjat systematiskt gatuvåld, hårda fängelsedomar, dödsstraff och tortyr. Men protesterna har också i princip alltid tvingat fram förändringar – inte alltid beständiga men långt ifrån oviktiga i människors vardag. Ett exempel är det förhatliga hijab-tvånget som de senaste åren i praktiken upphävts i många sammanhang där den civila olydnaden helt enkelt blivit de styrande övermäktig.
Den senaste vågen av protester, utlösta av trycket från hyperinflation, blev under två dygn i januari mött med våld på en nivå som inte ens den islamiska republiken utövat åtminstone sedan slutet av 1980-talet. Antalet dödade är osäkert men det är otvetydigt att de räknas i tusental. Mängder av vanliga familjer har nu någon närstående som mördats av staten. Så smälter regimens redan krympande sociala bas bort till frätande bitterhet.
Desperata lägen kan ge upphov till desperata böner om någon yttre kraft som spränger spelplanen. Sålunda är det inte överraskande att somliga iranier – också inne i landet – kan önska sig militära angrepp, med hopp om en scenförändring. Det är heller inget nytt i historien att oppositionella krafter i förtryckande system med svag legitimitet försöker utnyttja kaotiska situationer för att försöka navigera sig fram till förbättring.
Ska vi bortse från att Israel leds av en efterlyst krigsförbrytare som presiderar över ett pågående folkmord i Gaza, medan USA leds av en faktaföraktande härförare som militariserat sin migrationspolis
Men det som nu sker, med ett flagrant folkrättsvidrigt anfallskrig mot Iran, massiva angrepp som är i färd med att ödelägga landets infrastruktur och som redan har krävt stora civila förluster, är inte kopplad till eller framdriven av det iranska folkets krav och behov. Det bör tvärtom vara uppenbart för envar som tittar bara några grader vid sidan av krigspropagandan, att folkliga krafter cyniskt utnyttjas för att rättfärdiga oförsvarliga krigshandlingar. När bomberna började falla i lördags förpassades så gott som alla sociala skikt i Iran omedelbart till att bli åskådare utan skyddsrum.
I stället är det ledarna i USA och Israel som nu dikterar en världsordning med Iran som estrad. Och det är detta vi alla har att ta ställning till. Är det rimligt att det yttersta brottet mot folkrätten – angreppskrig – ska bli en politiskt kostnadsfri norm i internationella relationer? Är det en tryggare värld, en där de militärt mäktigaste kan ta sig rätten att köra över varje internationell institution, övervaka, kidnappa och mörda vem de anser sig betjänta av att göra sig av med på klotet; försöka tillägna sig vilka resurser de anser sig behöva?
Vi ska då samtidigt bortse från att Israel leds av en efterlyst krigsförbrytare som presiderar över ett pågående folkmord i Gaza, medan USA leds av en faktaföraktande härförare som militariserat sin migrationspolis, låtit försvarsministern döpa sitt ministerium till det mer manliga ”krigsdepartementet” och som dagligen arbetar för att undergräva landets demokratiska institutioner. Där de på hemmaplan handskas med korruptionsanklagelser och pedofiliskandaler, kan de ersätta politikens komplexitet med krigets enkelspåriga våldslogik.
Det iranska folket har rätt att bestämma sitt eget öde. Den som yttrar och tror på dessa ord måste förhålla sig till hur förutsättningar för förverkligandet av detta påverkas av de konkreta aktörerna i detta konkreta anfallskrig.
För USA handlar kriget om att växla in sin militära överlägsenhet i förlängd geopolitisk dominans och kontroll över den oljedrivna ekonomins viktigaste region. Den performativa projiceringen av ohämmad makt spelar en avgörande roll vid sidan av att behålla relationen till Israel.
Israel har å sin sida en mer konkret strategi, med mål som är lättare att uppnå genom massiva krigshandlingar. Israel önskar sig i grunden en situation där ingen regim i Iran ska kunna spela rollen som militär och politisk rival. Där blir en generell ödeläggelse som lika gärna kan sluta i åratal av inbördeskrigsliknande tillstånd (jämför med Syrien), eller total samhällskollaps (jämför med Libyen) ett önskvärt tillstånd.
På den iranska sidan kommer angreppet att leda till ytterligare militarisering av regimen, såsom stater under existentiellt hot vanligen beter sig, men här med den särskilda roll som Revolutionsgardet spelar i landet. Det är förstås fullt möjligt att extremt våldsbruk utifrån likväl leder till statskollaps. Men den fysiska, geopolitiska och sociala ödemark som en sådan kollaps lämnar efter sig, är motsatsen till en mylla där komplexa politiska dragkamper, alliansbyggen och kompromisser – oundgängliga för varje steg mot frihet och demokrati – kan utspela sig. Solidaritet med det iranska folket går hand i hand med värnandet av en global ordning där nävrätten inte är allenarådande. Krigets fortsättning är döden.
Läs mer om situationen i Iran.
